Hoppa hit och dit

Vi har suttit i ett väntrum igen.

Fyrtio minuter av vårt liv tickade iväg i ett rum med ett gammalt bord och gamla stolar med dynor klädda i blommigt gobelängtyg. Det till och med luktade gammalt där inne.

Sonen och jag satt som två uppläxade buselever på stolarna som stod längs med väggarna. Vars en sida. Inte tillsammans. Skämmigt ju!

Några skåp som såg ut som inbakade kylskåp stod längs ena halva väggen. Det visar sig senare att jag hade rätt; en lärare stack in snabbt, hälsade och tog en vattenflaska från kylen.

Sen tickade klockan på igen. Jag djupstuderade rummet. På ena sidan en bild på den leende påven. På den andra en tavla med målade blommor av alla de slag; vallmor, prästkragar, violer, påskliljor, blåklockor med mera med mera. Det får mig att tänka på min mors släkting. Var hon moster eller faster? I alla fall målade hon blomstertavlor. Massor. Mor hade också någon hemma hos sig.

På det gamla bordet låg en tidning. Skol etik stod det. Orkade inte titta i den. Trodde mig  redan egentligen veta vad som står i en sådan; här får man inte säga vad man vill. Här får man inte verka tuff eller störa på annat sätt. Det var ju därför jag personligen skulle få en uppläxning av rektorn tillsammans med min störiga son.

Skolpsykologen tittade in. Hälsade och tände ljuset åt oss. Jag hade inte ens märkt att vi satt i mörker. Strax skulle rektorn dyka upp. Strax som blev till sen.

När hon väl kom hade hon sekreteraren med som skrev och skrev. Om igen fick jag höra att min son borde byta skola. Jag höll hårt i mig själv istället för att skrika högt att jag praktiskt taget sedan länge bor hos sykonsulenterna både de på skolan han går på och kommunens. Lyckades få henne på något vis att förstå. Sen satt vi en timme till hos psykologen där min son svarade yxskaft på allt. Positivt var dock att hon förstår honom. Viskade att reglerna är onödigt hårda. Att han egentligen är en duktig pojke som till och med antecknar på hennes rätt onödiga lektioner.

Vi hittade ingen lösning mer än att han får stanna på skolan tills han vet vad han vill…så kanske kring femtio års åldern då, tänker jag efter ännu en skolkande dag. Fast då slipper jag hänga med ha ha!

När jag sen efter nya skrik och bråk går ut i min trädgård för att plocka in saker då det ser ut att bli regn sitter det en gräshoppa och väntar på mig; Låt tro och hopp fylla dig med styrka och inget kan besegra dig. Min gåva till dig är att känna hoppfullhet. Här gäller det att inte tappa hoppet och tron. Håll kvar gnistan!

Men precis som de gräshoppor som hoppar undan på min favoritäng, där jag går med hunden, så hoppar även den här iväg på en sekund.

DSCN5272
Först är den där.
DSCN5273
Sen inte.

Hoppar iväg helt utan förvarning och mitt i en korttagning.

Precis som min son.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s