Dela smärtor

Vi är där för att någon ska bli bedömd. Få en stämpel eller något. Jag vet inte riktigt. Och det oroar mig. Dit har vi rest med tunnelbana. Bekvämt och med fyrtio minuters försprång. Vi hinner sitta en stund i solen . Ta en cappuccino på baren och skoja lite om vad som väntar. Roliga tankar om hur vi alls inte bör uppföra oss där inne.

Jag tvingar oss in tio minuter innan utsatt tid. Ett tiotal likasinnade sitter redan i väntrummet/korridoren (nästan alla väntrum i detta land är egentligen korridorer, nu när jag tänker efter). Man ska lämna kallelsen till en kvinna som ibland kommer förbi får vi veta av de unga män med medhavd förälder eller föräldrar, som slokörade sitter där.

Vi har suttit i några minuter när en äldre kvinna kommer förbi och suger åt sig kallelsen jag har i min hand. Till alla säger hon att vi kommer att bli kallade i tidsordning. Sen kallar hon i bokstavsordning. Min son som andre man. B är en bra första bokstav i ett efternamn. Jag får vänta i korridoren och kommer att bli inkallad senare.

Spelar wordfeud och smyglyssnar på en upprörd mammas klagande. De är tydligen inte här för första gången. Hu! Tittar lite på de andra ungdomarna; bara killar. Klädda som min son, jeans eller jogging brallor, jympadojjor och munkjackor. I samma sits. Jag vet inte hur lång tid som gått, en evighet tror jag…fast knappast är det så, när dörren öppnas och sonen kallar in mig.

Han får bara en varning denna gång. Gult kort, kallar hon det, mot löfte om att inte sätta sin fot där igen. Kvinnan har en mycket positiv bild av en ung man med vackra framtidsplaner. Hon är verkligt imponerad av mitt barn. Jag blir alldeles varm inombords.

Men jag får också en varning, då jag uttalar mig lite klumpigt; jag får inte kalla min son för buse. Fy skäms! Hon spänner ögonen i mig. Busar är något helt annat.  Den dam som jag tog för en snurrig gammal tant är helt bestämd på den punkten. Mina ögon har fastnat på hennes händer. Sammanlagt har hon tre hela fingrar av tio. Med mer eller mindre stora stumpar bläddrar hon i papperna som sonen ska skriva på.

När vi ska gå därifrån säger hon adjö utan att lyfta händerna från skrivbordet. Jag sträcker fram min hand och tvingar henne på så sätt att ta den. I det rummet händer samma sak som den gång när min vilsne farfar, som inte mindes vem han själv var, tog min hand och inte ville släppa den. Kvinnan och jag ser varandra i ögonen och allt står stilla. Jag har känt hennes smärta. Allt är ändå okej. Saker kan gå bra fast allt ser illa ut. Min son sträcker också fram sin hand. Han har känt samma sak.

20191028_0907032662346994980719855.jpg

2 reaktioner på ”Dela smärtor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s