Vanligtvis är Roms kyrkogårdar inte några fina ställen att vara på.

De är liksom byggda precis som det moderna Rom; i höghus, för att alla ska få plats.

Men det finns några av den gamla sorten kvar. Ni vet där konstnärer och poeter ligger bredvid varandra och fantastiska gravstenar i form av skulpturer vittnar om vilka de var.

Vi var på den icke katolska kyrkogården igår och sjöng, tände ljus och tänkte på våra döda.

Jag kom tidigt och tog mig en sväng inom den äldsta delen. Där t ex Keats ligger. Jag hittade flera svenskar där jag vandrade runt. Alldeles intill pyramiden.

Jag hann ta mig en liten runda till innan de andra i kören dök upp.

Var bara tvungen att fånga den där smärtans ängel, som är något av det vackraste som finns på denna gröna, rofyllda och fina plats.

En amerikansk skulptör ägnade denna åt sin fru. Så vackert.

Efter sången går jag med min arbetskamrat för att se den nyligen döde författaren Camilleris grav. En enkel gravsten. När vi går därifrån berättar min vän om att det kostar inte bara skjortan att få ligga på denna kyrkogård, man måste dessutom vara bokad typ trettio år innan.

Där fick jag tji. Har alltid trott att jag skulle hamna här om jag finns kvar i Italien när jag kastar in handduken.

Det kan jag glömma.