att vi är en riktigt lycklig familj ibland.

Då bypassar vi regnet som bara vräker ner fast det inte alls sades så i väderprognosen.

Vi bokar då in oss på favorit, indiska, restaurangen där barnen aldrig varit. Ser förbi/väntar ut en son som ”bara ska” göra färdigt något på playstation. Sedan rattar vi genom ett kaotiskt, dyblött Rom med bilister omkring oss som verkar ha blöta hjärnor också. Eller det är åtminstone något i den stilen kvällens förare skriker.

Vi hämtar upp den andre sonen som för en gång skull är på rätt plats i tid då vi för en gångs skull är försenade. Tre av oss försöker skämta bort ilskna kommentarer om sonen som gjort att vi är sena men det biter dåligt på den som kommenterar. Och det är inte den som väntade i regnet utan paraply som spyr galla.

Därefter följer ett hejdlöst och ångestladdat letande efter parkering i centrum. Ingen har lust att ta sin bil och dra för vår skull. Surproppar!

Fast trots mantrat ”det kommer aldrig att gå” som svischar runt i bilen så bestämmer sig en kvinna för att låta oss parkera, inte alls så långt ifrån restaurangen, till slut.

Vi är i tid, men håller på att få panik när det står massvis av indier utanför restaurangen. Jag tänker på den där gången då jag trodde att jag bokat men de egentligen inte antagit min onlinebokning för att restaurangen var full. Jag har fel denna gång, gruppen är på väg därifrån och vi får vårt bord.

Kvällen följer utan mer än lite vanligt tjafs som vi kan låtsas vara av misstag. Ena sonen får sin mangolassi och njuter. Andra sonen upptäcker att det bara är en förrätt han inte kan äta och båda tycker att allt är precis lika gott som maken och jag.

Ja, om man bortser från en hel massa detaljer och att min favorit ljushållare för tillfället är borttagen, så kan vi verkligen säga att vi haft en trevlig kväll.

Nästan lyckliga familjen.