Går igenom veckan som varit.

Måndag: trädgårdsmästarna mannen pratat med dök upp dagen efter att han pratat med dem och skalade vår trädgård totalt. Jag VET att det växer ut igen precis som mitt hår gjorde. Jag VET att detta är bra för växtligheten att vila nu. Ändå ser jag på min nakna trädgård med sorg. Genom galler också så blir det mera trist.

På eftermiddagen kommer min, numera myndige, son hem arg pga av ett gräl med tjejen och i upplösningstillstånd pga att han assisterar  veterinärer i ett hundstall en gång i veckan och just den dagen har de tagit hand om, förmodligen,  döende kattungar. När han lugnat sig pratar vi om det. Jag förstår ju precis.

Tisdag: Igen får jag det där samtalet jag inte vill ha. Kör till yngste sonens skola där jag får ett hysteriskt sammanbrott och blir omhändertagen av tre personer. Efter en timmes samtal delvis med sonen åker jag hem med honom och en ny avstängning. Denna gång en vecka. Busungar ska vara på gatan har de sagt…nej, det har de inte. Fast inte i klassrum. Vi måste hitta en ny lösning. Tänker på något som löser upp min son. Långsamt. Eller leta igen efter en mindre skola. Fyller i ett formulär på min svenska internet bank. Det blir fel pga av att jag har kvar postadressen hos min far (vem litar på italiensk postgång…väntar fortfarande på en bröllopsinbjudan där jag redan varit). Det hela resulterar med att jag intygar att jag betalar skatt i Sverige. Vad?

Onsdag: Ovanligt lugn dag. Funderar på om det ska bryta loss något. Går liksom och väntar på det. Funderar på att ringa banken men tänkar att jag behöver lugnet.

Torsdag: Jag och en arbetskamrat ska iväg till jobbet för att rensa bland böcker men hennes son vaknar med feber. Att skicka honom till dagis ändå är inget som hon tycker är så bra ide’ så därför ställer vi in. Igen. Jag skjuter upp banksamtalet en dag till. Jag är bra på att skjuta upp saker. Särskilt telefonsamtal. Går istället till posten för att föra över min sons lön på hans betalkort. Jag får gå fram och tillbaka då jag glömt min kortkod och har det uppskrivet i en adressbok som ligger i en annan väska. På så sätt kommer jag upp i 6000 steg. Bra, så stressar inte stegräknaren mig mera den dagen. Senare upptäcker vi att sonen inte kan ta ut något på kortet.

Fredag: Jag ringer äntligen banken och känner mig som den där nalle assistenten min kompis just berättat om att hon råkat ut för på nätet då en beställning hon gjort inte dök upp. Jag ska identifiera mig med bankid…men hur? jag pratar ju i mobilen…Den unga tjejen är mycket förstående och säger att det brukar gå att göra ändå. Jag är liten men lär mig snabbt och får igång skiten. Allt löser sig. Jag ska göra det manuellt. Yeah!

Sonen försöker prata med någon på posten. Om man kan sätta in pengar på ett kort måste det fungera. Då vill de sälja honom ett nytt kort. No way! Jag rusar dit med hunden och försöker ställa mig i kö. Den är för lång. Sticker pengar i sonens hand och lovar lösa allt på måndag. Jag har inte tid att köa.

För på kvällen åker jag med en annan arbetskamrat, hennes man och min man för att använda våra presentbiljetter på ett spa i gammal romersk stil. Helt underbart!Det är bubbelbad både inne och ute, turkiskt bad och emotionella duschar och fingermat.  Har nog aldrig haft en så avslappnad kropp tänker jag där jag nästan somnar i korggungan innan vi ska åka hem. Min mobil ligger lyckligt bortglömd i skåpet. Därför tar jag bara en bild när vi går därifrån.

Lördag: Bra att jag spaat mig. Vi har fullt hus på jobbet och inte en ledig sekund. Det är jättekul men samtidigt energislukande. Vi kommer överens om att göra lite omändringar. Bra människor jag jobbar med! Sen äter jag lunch hemma med sönerna och ett bråk med äldsta sonen sabbar aptiten. Fast jag ser igenom. Han har fullständig panik. Skickar ett meddelande senare, när han för länge sedan smällt igen ytterdörren efter sig, där jag säger att jag förstår. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Är ju bara 54.

Söndag: Står fortfarande ganska tom. Vi får väl se.