Dvs i chock. Hjälp, bebisen kommer! Hjälp, jag har en vuxen människa till i mitt hem!

Enda skillnaden är att jag inte har huvudet fullt med; ”jamen, jag har ju två veckor kvar” och ”jag ville ju föda normalt inte blir uppskuren som en varböld”.

Nu är det mera; ”jamen, jag är inte alls redo” eller ”är han redo?”.

Fast jag är övertygad om att han kommer att klara sig trots huvudet där uppe i molnen…vem hade liksom inte det vid 18, så vill jag inte alls klippa av navelsträngen för tänk, en himla massa, om…

På bilden, maken tar av oss, när vi traskar mot bilen som ska ta oss till restaurangen där vi ska fira med farfar och andra släktingar ser vi alla smått chockade ut, lillebror inräknad.

Det blir bra och trevligt trots att en farfar tror att det som ska firas är hans 18-åriga farfars dag och att det därmed är hans förträfflighet som ska hyllas.

Vi äter utomordentliga glutenfria friterade småpizzor och annat smått och gott för att sen åka hem till oss och avsluta med den övergoda tårtan jag beställt i glutenfriaffären där jag brukar handla.

Jag lyckats, tror jag, överväga svärfars långa tal som mera låter som ett jobbkontrakt än en födelsedagsbiljett med min kärleksförklaring till min sons inre barn på svenska.

Yngste sonen skämtar vilt och skrattar nästan när han ser att vi köpt ett ”gayprideljus” till tårtan. Dumma lilla unge! Tur att jag har en bebis kvar lite till.

Förresten tänker jag att det är alla färgerna min artonåring behöver. Precis alla.