Nalleklubben

Vi har lite tappat bort skrattförmågan hemma hos mig. Det är illa. Försök till skämt halkar omkull och slår sig rejält varje gång någon försiktigt försöker sig på ett sådant. Någon, vem som helst…kan även vara jag…, tar illa upp och så är skriken igång.

Det slår mig där jag står i parken med mina hundkompisar hur himla lättretade vi är.

Vi, hundpolare,  brukar säga att vi fungerar som en terapigrupp för varandra. Därför förkunnar jag att vi hemma bestämt oss för att aldrig mera prata i vanlig ton utan skrika vad vi än vill säga. Så kan liksom alla grannar också ta del av vad vi håller på med. På direkten liksom.

Den vän som är mig närmast skrattar och säger att hon och hennes mamma har adopterat exakt samma förhållningssätt. Det är lika bra. Inte tusan ska de stackars grannarna behöva gå omkring och känna att de inget vet om oss. Hos henne basuneras även toalettbesöken ut med hög röst.

Vännen bor med sin mamma, som bara blir mer och mer deprimerad. Gör konstiga saker och visar tecken på tidig demens. Min vän bor där för att hon miste sitt jobb för snart tio år sedan. Just nu kan hon inte ens lämna mamman mer än några timmar i taget. Rädslan för att hon ska brinna upp (håret rök…rök ha ha… delvis häromåret) då hon somnar med cigaretten i handen. Det finns ingen socialtjänst i detta land som hjälper till i detta fall. Mamman har ärvt den stora lägenhet de bor i och därför ses de som rika.

Ja, vi pratar om våra problem i tur och ordning. Ingen är ju utan svårigheter. Oftast har vi inga lösningar men det känns bra mycket bättre efter att vi luftat något, planerat det optimala mordet eller studerat tillsammans den bästa flyktvägen där vi försvinner för alla utom våra hundar. Allt detta kommer vi aldrig att utföra. Men vi går alltid hem lite lättare till mods efter att ha träffats.

Idag kom en dagmatte vi känner förbi. Hon är orolig för hunden som förlorat sin matte. Tydligen är det inte alls säkert vart hon kommer att ta vägen. Säkert är att den döda kvinnans bror INTE vill ha en hund att ta hand om. Min vän säger att hon hört talas om ett relativt nyöppnat ålderdomshem för hundar. Jag hittar det senare på nätet. Inte alls långt härifrån ligger det.

Jag vet inte hur det kommer att sluta för den stackars hunden. Fast något uppiggande och positivt känns det att kunna hitta något som ser ut som en lösning.

Vilken fantastisk ide sen. Ett ålderdomshem för hundar som heter: Baffi d’argento = Silver mustascher.

Ja, vi brukar prata ofta om en sorts ny service vi borde öppna, där vi hittar lösningar…kanske kan vi ta och sno den där ”nalleassistent” grejen och göra den till vår.

Vi blir de där nallarna som letar lösningar. Kunde bli vårt nya jobb…

Det vet jag inte heller hur det ska gå till. Dock är det väldans uppiggande för en hjärna som varit uppe i vargtimmen igen och snurrat.

P1010138
Jag och min vän i sommarversion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s