Tack! Lyssna på det du universum!!!

Jag som alltid har lyckats vända alla tråkigheter till roliga och positiva saker, se det från den bästa sidan, har nu stora problem med att få till det…så att säga.

Skratten och glädjen har sprutat på jobbet, förvisso, men hemma. Sååå tungt! Det är ingens fel och allas fel. Vi har tappat riktning. Av olika anledning. Helt säkert.

Någon försöker sig på ett skämt och blir missförstådd. En  skrattar åt något en annan  sagt och då blir det sura miner istället för samförstånd.

Hjälp!

Jag kan inte ens skriva och låta lite rolig. Det blir platt fall.

Den där förbaskade lördagsmorgonen som, så småningom, ska leda till lärar-  och rektorssamtal går åt till att panikleta glasögon som just hängde (där de alls inte skulle) på t-shirten till förmån för de gamla glasögonen som man ser bäst med när man läser. Det är ingen som tycker att man är rolig när man sitter där och drar ut kokheta lakan ur tvättmaskinen, för kanske damp glasögonen ner där när man laddade skiten för att ”passa på” medan solen är framme. Händerna brinner och paniken bara stiger. Man tänker alzheimer och annat otäckt och redan genomlevt, när den som kanske normalt peppar, suckar och tycker att livet är hopplöst.

Den jäkla lördagsmorgonen, som verkar som hundra, får en att gå igenom sista halvtimmen fyrahundrafemtio gånger och lägenheten blir CSI kammad både fram och tillbaka innan man drar iväg på samtal utan glasögon och väldigt mör med den ständigt suckande bredvid.

Inget nytt blir sagt under samtalet. Bara att den andre också får ta del av det hela. Att vi är överens är förstås också bra.

Sen åker man moloken hem och hittar glasögoneländena under soffan där man faktiskt minns att man snudd på använt fingeravtrycksvätska…därför är det omöjligt att…men ändå…

Hur det gick till vet man faktiskt inte alls.

Fast lite kul kan det ju se ut så här i efterhand.

Lite kul…bara.