Sedan jag började resa för en sådär 36 år sedan har själva starten av flygningen, ni vet när motorerna ökar på ljudet och allting skakar, varit förknippad med ett enormt glädjerus. Men för några år sedan…eller kanske till och med för en sådär tio år sedan började min bölarinstinkt ta vid. Varje gång vi sitter där och väntar på stöten som ska skjuta oss upp i luften så rinner mina tårar. Ja, det är alltid när vi lämnar Köpenhamn. Ja, det är sen jag började få dödstankar. Jag hade inte det förr. Trots att jag inte varit långt ifrån sådant. Vi hade djurbegravningar. Människor jag kände dog omkring mig för 36 år sedan också. Ändå…

Min äldste son som sitter bredvid mig pekar på mig där jag sitter med öronsnäckorna långt intryckta i ett försök att döva allting med ett mantra. Han låtsasgnuggar sina ögon. Jag skakar på huvudet. Detta är min sorg. Stay away! Jag tar hela tiden hand om andras sorg. Tröstar, lyssnar. Lyssnar till förbannelse. Detta är bara min. Låt mig vara!

Jag har blivit kallad zigenare av någon som lever i plastpåssamlande och låtsas räkmackesurfande. Fan, man säger inte ens längre zigenare. Romer heter det. Och förresten sopsorterar jag flitigt i min ”husvagn”. Även när jag svär och skriker ner min familj för att de är en hop skitstövlar (älskade sådana) , så det så!

Jag har förvisso inget för mitt evinnerliga sorterande. Roms kommun är det man hör av namnet = en enda stor hög med romer som kastar soporna på gatan bara. Hej och hå!

Rätt åt mig, det var jag som drog. Ingen tvingade mig. Jag har valt att stanna här.

Tårarna får rinna en stund. För allt som inte blev. För alla som inte accepterade mitt val. För allt jag inte kan ändra på.

Så knackar maken på mig. Visar mig den fantastiska utsikten ovanför molnen.

Äldste sonen tar en bild åt mig.

Det må vara att jag sprider skit när jag flyger.

Fast vackert, det är det!