Gilla läget.

Vänta in.

Förbannat svårt.

Vi människor vill gärna ha resultat omedelbart. Gärna igår.

Det går inte med det mentala. Vi är mycket mera komplicerade än så.

Det tar tid att se igenom smärta. Och veta vad man ska göra.

Därför tränar jag mig på att se de där små små fina grejerna.

Precis som jag gjorde i somras då vi kom försent för att hyra våra vänners hus och jag blev lurad på att ligga och mysa i hängmattan. Jag koncentrerade mig, istället, på detaljerna i pytteträdgården. Som t ex den där fantastiska stenbänken vi band fast hunden i.

Så fantastiskt fin i allt dundrande.

Lite lugnare känns det helt plötsligt idag. Åtminstone delvis.

Jag blir glad när den där skrikande, sparkande tonåringen frågar om jag kan köra honom till terapin måndag morgon. När han skojar om att jag inte får stanna bilen utan han ska kasta sig av i farten för annars går han inte dit något mera. Jag säger att det är okej men att han helst bör ha hjälm på. Men han vill binda fast kuddar om huvudet istället. Ja, kör på det. De har ju även övernattning där. Inga problem med en tokstolle som kastat sig av en bil i farten som en Brasse Brännström kopia. De kan sina saker. Vet hur man tacklar olikheter. Fast jag tvivlar på att de känner till svenska komiker…

Ja, det är i de här små detaljerna vackra och roliga jag lever just nu.

Samtidigt som jag funderar på hur lång tid det ska ta innan det blir lika normalt att söka hjälp för att man har ont i själen som att man har ont i foten.