Hela jag är urlakad.

Min kropp känns som om jag har städat lägenheten två gånger i ursinnig fart.

Min hjärna går runt runt runt.

Mina öron susar.

Vad har jag gjort då?

Suttit i ett väntrum på en plaststol och läst/pratat i två halva dagar.

För att vi måste få hjälp.

För att jag inte orkar hur mycket som helst att tvinga, en snart två meters tonåring mitt i brinnande trotsåldern (igen!?) , att gå till skolan.

Jag har överlevt två dagars på tå – trippande för att få en hädande galning med in i bilen och iväg till ett team som sen säger att han är sååå väluppfostrad och trevlig.

De är experter. De ser igenom. Det hoppas och tror jag.

Eller så hatar ungen bara sin mamma.

Vad har jag gjort?

I Sverige var han den snällaste i världen.

Här, så fort vi talar skola, växer hörntänderna ut, ögonen blir röda och huvudet snurrar runt runt medan han spyr gröna slemmiga saker bara på mig…eller lite också på pappa…

Varför?

Jag hoppas på att få svar på det.

Medan jag minns lite lekar i Sverige.

Kameralekar.

Denna har jag snott från mannen.

Denna kompenserar jag stölden med, då jag tog den på mannen och han ser ut som sitt glada jag igen.

 

Och så förstås fars leksaker. Inte trodde jag han hade så många dragspel…och åtminstone ett saknas då…

 

 

Tänker att det är dit vi måste. Till lekandet igen. Jag spelade i Sverige med fars bästis och hans son och bästisens fru. Det var en av de roligaste grejerna vi gjorde.

Leka/spela/ha kul.

Precis det vi behöver nu.

Fast först måste jag bara sova.