Häromdagen kom ett minne från när jag höll på med cellgift upp i FB flödet.

Det är en av många selfie, tror aldrig att jag tagit så många bilder på mig själv som då, där jag visar upp min skallighet.

Först tänker jag att jag tjatar om. Rullar mig i elände igen. Att jag borde låta bli. Men så kommer jag att tänka på ett av mina problem just nu; det risiga håret (det är inte det värsta problemet men något som gnager ändå). Så då skriver jag det och trycker på delaknappen.

Snabbt plingar det in ett meddelande i messenger. Det är en lärarkollega från ett annat europeiskt land som jag träffat på en nätverkskonferens. Hon tackar mig för bilden som hon kallar stark. Hon går också igenom det nu. Jag får gåshud. Där sitter jag igen och tror att alla ska ta det som ett ”tycka synd om” eller ” jamen du klarade dig ju” och så betyder det istället något viktigt för någon annan. Det ger lite energi till någon som behöver det.

Fast jag vet att när jag läser om andra som har liknande familjeproblem som jag har så hjälper det mig. Att jag liksom kan känna att jag inte är ensam. Att allt går över på ett eller annat sätt och helt plötsligt har det gått åtta år och man sitter där med ett annat mindre eller större problem.

Det är bra att tala om hur man har det.

Det är bra att dela.

Man får och ger energi genom att dela. Punkt slut!

Ja, jag tänker berätta mera om hur vi kämpar vidare med våra familjebestyr.

Fast idag vill jag bara säga att det INTE bara var negativt i Sverige som jag antydde här

Nej, hjälp! ingenting är bara negativt ju.

Vi var i skogen, på Kåseberga, i Ystad, i Kristianstad (där jag aldrig varit tidigare och där jag gick rakt på en helt underbar liten affär som heter Böcker & ting) och en eftermiddag i Köpenhamn där vi sov över pga av aptidigt hemflyg.

Ja, och så lyckades jag ju yoga lite också innan förkylningen från hell slog till.

Så idag delar jag lite positivitet.

I morgon får vi se…