Pranayama i Rom

Vi är tillbaka. Tillsammans. Sönerna, hunden och jag.

Hunden och jag går på promenader igen. Upp på den där kullen blev det idag. Den är så vacker.

Vi är själva där. Magiskt!

Som om vi var någon helt annanstans. Inte i en skitig, skränande storstad.

Vi fastnar på ett ställe då det växer vilt. Jag får ett snår om fotleden. Hunden får det över bröstet. Jag får oss loss.

Hunden springer fritt och ser verkligen glad ut där.

Jag tänker fritt och känner mig fri.

Funderar igen på det där med tvånget att både vara vaccinerad och testas när man reser.

Som det stressat mig. Som det stressar mig.

Vi dividerade om vad som skulle hända ifall vi testade positivt på Kastrup. Skulle de ha skickat tillbaka oss till Sverige då eller hade vi fastnat i något rum på flygplatsen i Danmark??? Jag vet inte men det snurrar en massa, kanske, knäppa historier.

Först tänkte jag skita i att det kostar dubbelt så mycket att testa sig i Sverige och göra det i Ystad dagen innan. Om i fall vi skulle, mot all förmodan, ha smittats av någon och därför vara positiva så var vi ju på rätt sida bron.

Bestämde mig för att chansa.

Det startade fel för tåget var försenat. Irritationen hann stiga ordentligt innan tåget rullade in 25 minuter för sent. Försökte svälja ner den där oron. Vi var ju ute i god tid. Inte som jag önskat för sönerna röstade ner mig så att jag fick backa en halvtimme på väckningen, men ändå i god tid.

Sen gjorde jag fel igen på Kastrup. Min smolkiga hjärna bestämde sig för att inte alls följa min arbetskamrats råd utan skyltarna istället. Den bypassade helt att det stod ”Ankommande passagerare” på skyltarna som ledde till ett tält. Gav blanka fasen i att hänga på två mycket blonda damer som gick framför oss och bara gjorde så att jag vek av mot tälthelsiket med sönerna hack i häl under ett ökande regn.

Efter några minuters diskussioner med den oförstående killen i tältet förstod han att vi var på fel ställe.

Alltså hade jag slösat bort mera dyrbar tid.

Efter att vi testat negativt och jag med enorm utandning fullständigt rusade in för att fortsätta den incheckning jag påbörjat framför datorn men endast kunde fullfölja efter covidtest. Där utbröt en cirkus med maskinhelvetet som sa att vi skulle tala med en av assistenterna. Varför har man överhuvudtaget maskinhelveten om man ändå måste snacka med levande personer. Onödigt att tillägga att vi fick köa för att tala med en av de tjejer som försökte styra upp med massor av vilsna resenärer.

Sen hade jag en stunds panik där jag tänkte att det kanske inte alls inkluderade sönerna på det där Passenger Locator Form -skitet jag varit smart och fylla i dagen innan istället för att göra det i panik som i somras när jag skulle åka tillbaka till Italien (Sverige ger fan i såna petitesser…vetekatten vad det ska behövas till egentligen…Bajs Italien!).

Men allt gick som smort med den snälla tjejen vi äntligen fick tag i. Hon clearad oss så att maskinhelvetet spottade ut boardingpass och bagagetags.

Efter säkerhetskontrollen hann vi precis; gå på toa (en av oss), köpa vatten och sitta fem minuter vid gaten. Så blev det påstigning och iväg. Bra, hade inte klarat en flygförsening med.

Sånt funderar jag på där uppe på kullen. Glad att vi klarat oss ur det levande igen.