Snälla Covid hör min bön!

Inte för att jag tror att vi kommer någon vart med tanten på dagiset men jag har tjejerna med mig.

Förutom att en tjej var med då jag försökte sätta ner foten så får jag bekräftat att de andra hört (inte så svårt i ett open space) och delar uppfattning med mig.

På torsdagkvällen ringer min mobil klockan 22.30. Förbannar mig själv att jag lagt mig av med vanan att stänga av mobilen kl 21. Hon vill att jag ska hoppa in för en tjej som fått feber efter vaccin. Jag säger nej.

Dagen efter ska jag ändå dit. Läkarbesök. De kollar upp alla dagis efter att ett ”Steiner dagis” har upptäckts med hela personalstyrkan utan covidvaccin. Så säger åtminstone föreståndaren.

Jag kommer dit innan läkaren dyker upp. Två av de fyra unga tjejerna som jobbar där sitter framför de två sovrummen och äter, på barnbord och stolar de dragit dit, sin medhavda lunch. En tjej säger åt mig att ta en stol och sitta med dem.

Av vad de säger förstår jag att morgonen varit hård. 24 barn från 4 månader och upp till 3 på två personer. Jag säger att jag är ledsen att jag sa nej igår. Jag har sett hur de springer, byter blöjor på löpande band och försöker få i sig något i mellanrummen. I kör säger de att de förstår och att jag inte ska vara ledsen. En tjej säger att hon skulle gjort likadant. Man får inte köra med folk hursomhelst. Att det var bra av mig att sätta ner foten. De säger att hon borde fatta att hon behöver anställa en tjej till. Då berättar jag att jag inte kan komma på fråga då hon tycker jag är för gammal. Detta har de givetvis aldrig hört talas om och blir förfärade. Jamen, erfarenhet då? Jamen, om man är för ung har man inte utbildning…Ekvationen går inte ihop.

De berättar också att hon tvingat dit tjejen med feber men att hon varit tvungen att gå klockan 10. Hon mådde inte bra. Den andra tjejen har, tror jag, problem med ryggen och jobbar inte heltid. Så därför får de köra själva. Hur ska man orka jobba med glädje i dessa förhållanden? Är inte glädje ett måste längre när man jobbar med små människor?

En liten kille sitter i vagn och väntar på att bli hämtad. Föräldern kommer men först ska föreståndaren prata med vederbörande. Månadsavgiften såklart. Sen öppnar hon dörren och skriker pojkens efternamn. Lägger till ”-På stubben!”. Den tröttaste tjejen tar killen vid hand och går iväg med honom och säger att hon skulle vilja följa med honom hem. Den andra tjejen säger: -stackars barn! Allt ska de göra så fort som möjligt!

Då pratar vi vidare om hur de praktiskt taget sitter still hela dagen. Inget får de göra. Det är inte alls jag som fått fel uppfattning.

Så har läkaren kommit. Min tur först. Äldst går först. Sen går jag hem.

I går var jag där för min engelsktimme igen. Föreståndaren kom in igen. Mitt i en sång skulle hon ge skummet på sin cappuccino till sitt barnbarn. Då passade hon på att be mig skicka de fyra sångerna vi valt till avslutningsuppvisningen med youtube videos där texten syns. Hon måste sätta dem på CD så att de andra tjejerna kan sjunga dem med barnen. Hjärntvätta dem.

Jag svarar att jag inte har just den sång barnen ligger redo på golvet för med sång och text. Det är en omarbetning tjejen som jobbade med mig i fjor gjort. Alltså har jag den bara med musik. Hon går nästan i taket när hon förklarar att så här har de gjort i tjugo år. Varför valde jag den sången?

Igen upprepar jag att jag valt sånger som barnen tycker om. Sånger som fungerar. Just den med bara musik använder jag ofta när allt blir stimmigt. Helt plötsligt ligger det 10 – 12 sovande hundar på golvet som annars skulle springa runt runt. Den är magisk.

Hon gör ett undantag för mig.

I hemlighet önskar jag att covid ska komma och ta den gräsliga uppvisningen och skickar videos för glatta livet väl hemma igen.

Sen lägger jag till att jag jobbar den 24 juni. Midsommarafton tänker jag inte göra avkall på. Dessutom får jag betalat. Fast det lägger jag inte till. Det står ju att de ännu inte bestämt datum.

Hon svarar att hon i tjugo år alltid haft uppvisningen den sista fredagen i juni.

Men hon gör ett undantag för mig. Igen.

Då ber jag till den heliga covid som gjort att det ingen uppvisning blev varken i fjor eller förrfjor.

Ja, det är månne inte snällt av mig. Och jag vet ju att jag klarar av vilda tjurar också. Fast detta kan vi väl bara låta vara roliga saker för barnen och ingen plåga att visa upp…snyggt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s