Jag tror ju på tecken. Inte så att jag tror att allt är tecken. Ändå tror jag att jag bara vet när jag måste ta det som ett sådant.

På tisdagen skriver min kusin till mig att hon sett tre annonser på förskolor som söker lärare. Jag svarar att jag inte kan söka nu. För mycket som är osäkert. Bitar jag måste få på plats först. Dock hoppas jag att det fortfarande ska dyka upp annonser närmare hösten till.

På onsdagen sitter jag och pratar med en svenska som undrar hur jag fortskrider med min plan. Berättar om meddelandet från min kusin men att jag inte vågar söka nu. Hon säger att om jag får ett jobb så kanske det får med sig mina söner. Att allt liksom blir på riktigt då. Det forsätter surra runt i min arma skalle hela kvällen. Kan man verkligen göra så?

Idag jobbade jag min timme på dagiset. Plockade fram kritor och de där otäcka stencilerna föreståndaren vill att jag ska använda. Till två/treåringar. Oprofessionellt så det kliar i hela mig. Fast barnen kastar sig på papperna. De gillar skarpt att måla. På vad spelar ingen roll. En flicka fyller i ansiktena på barnen på bussen. Hon har något speciellt. Skulle kunna bli en diagnos på det men jag önskar att hon inte ska behöva det. Få vara speciell bara. Annan målar sina streck under bussen.

Innan jag hinner fatta vad som händer står föreståndaren där. – Det där är väl inte stencilerna till boken? -Jovisst, säger jag och fortsätter assistera barnen. Några har målat färdigt och börjar springa runt. Det blir alltid stökigt när tanten tittar in. – Nej, så får de inte göra. Du måste styra deras händer. De förstör ju stencilerna.

Jag invänder att det är fel i allra högsta grad. Pedagogiskt och finmotoriskt fel att försöka styra så små barn att göra något de alls inte är mogna för. Hon lyssnar bara med ett öra om ens det och kallar in en utav de italienska lärarna som visar mig hur barnen fyllt i siffror och bokstäver. Just med denna metod. De sitter bredvid och styr barnen. Jag pratar mig blå om att så små barn bör testa olika material. Få kladda fritt och bara leka fram saker. Det är det som ger träning. Kärr tanten säger att barnen borde sitta mera och göra såna saker. Fyllerisaker.

En ilska stor som ett hus stiger i mig. Skulle vilja skrika att de minsann sitter alldeles för mycket. Flera timmar på eftermiddagen för att inte stöka ner. Vet inte hur länge på morgonen då de sitter i matsalen och tittar på film när jag kommer. Istället säger jag så lugnt jag kan, att så små barn borde leka mera.

Läraren som är med henne håller med mig. – Ja, små barn ska leka.

Jag kan inte tro att det är sant när föreståndaren börjar en lång utläggning om hur de blivit kritiserade av föräldrar för att barnteckningarna varit dåliga. Fula. -Man kanske ska förklara för dessa föräldrar att de har barn och inga dockor då, inlägger jag och får ett långt ansikte som svar. Hon lägger till att jag och den andra läraren som heller inte träffar några föräldrar ju inte kan veta. Klappar oss lite bildligt på huvudena. Stackars oss liksom.

När jag går därifrån har hon bestämt att en utav lärarna ska sitta med mig så att jag kan styra händer vid nästa pysseltillfälle.

Inte bara urilsken men också spyfärdig beger jag mig raka vägen hem.

Hem till de där kartongrullarna fulla med ark som jag ska klippa till gratis (inte för att jag har problem att jobba gratis, men det börjar bli lite väl mycket) hemma för att göra den här förbannade fejkboken. En doktorsavhandling i engelska för två/ treåringar. Och det måste vara snyggt.

Hon tycker att vi ska satsa mer på saker som man klistrar fast. Trycka fast deras fingrar då…

All min kreativitet har sjunkit långt ner i skorna och jag hoppar högt när ett meddelande plingar in på messenger.

Det är min synska kompis i Sverige. En annons om en förskola som söker folk till hösten. Har hon känt alltihop på sig? Hon har tänkt på mig skriver hon.

Jag skickar omedelbart CV:t. Kanske ändå…

Allt pekar åtminstone ditåt.