Emellanåt tror jag inte att jag ska klara av att genomföra min plan.

Vaknar svettig klockan 3 och tänker; vad ska jag göra med mina sköldpaddor? Och alla mina saker? Och, igen, mina söner?

Ordningen är den. Galet.

Vad är alternativet?

Fortsätta jobba med dagiset? Två timmar i veckan plus en svarttimme och jobba extra (svart det med) när det behövs. Någon anställning är det ju inte alls tal om.

Barntimmar? Stortrivs med det men inget som gör mig ekonomiskt oberoende.

Bo kvar i det som känns som ett mausoleum efter vårt livsdröm som aldrig blev som den var tänkt? Varje gång jag städar väcks saker till liv. Små saker vi samlat tillsammans, foton, tankar om vad vi skulle göra med rummen när barnen flyttade ut….Suckar och dammar. Suckar och tvättar av. Fast jag har slutat gråta. Bra tecken. Och så städar jag mindre ofta. Kan vara det med. Ha ha!

Sen det där med bilresan. Först blir jag peppad av folk som, precis som jag inte är några formel 1 förare, men som ändå kört från Sverige till Rom i bil. Och det var helt okej. Varför skulle inte lilla jag fixa det? Sen tänker jag på det där lilla bagaget….hunden är inga problem, han hänger alltid med mig ändå…men jag kan bara ha saker som räcker till resan där. Det andra får jag skicka innan och bla bla bla….är långt framme i min planering. Alldeles för långt.

Ta en dag/ vecka i sänder Marika! Så denna vecka ska jag jobba med passet till hunden.

Under tiden lyckas jag med konststycket att boka passtid, på ambassaden, till äldsta sonen i slutet av maj. Ja ja, ibland får man ta mer än en vecka i sänder.