Alltså livet då.

Det hörde jag alltid min far säga till min mor när hon sa om något att det kunde bli svårt.

Ingen sa liksom att man skulle flyta på en räkmacka genom livet.

Inte heller fanns det någon instruktionsbok där det stod att man skulle få medvind hela vägen.

Så det har jag ringande i mig nu när jag försöker ta mig igenom en skilsmässa utan att bli alltför uppgiven.

Jag måste hålla det högt för mig att ingen sagt att det skulle bli lätt.

Tvärtom säger alla att det är en av de där enorma livsstresserna man kan gå igenom.

Så jag yogar varje morgon. Lugnt och meditativt trycker jag bort ilskan och låter den flyta ut i världsrymden.

Påminner mig själv om att det var kärlek som gjorde att jag tog mitt pick och pack, lämnade min svenska trygghet och flyttade hit.

Att det var kärlek som gjorde de där två håglösa, vilsna människorna jag bor med.

Att det var kärlek som gjorde att vi gick igenom IVF försöken för att de där två dumbommarna inte ville komma hit av sig själv. Sen gjorde de ju det…men ändå.

Att det är kärlek som gör att jag inte störtar iväg till Sverige, som min instinkt skriker till mig, utan att först ha rett ut allt ordentligt.

Att det är kärlek som gör att jag accepterar att det kan ta lång tid innan jag packar ihop efter 29 år, sätter mig på resväskorna/flyttlådorn och gråter igen (ja det är tradition) på det.

Det är inte lätt.

Men det kommer att gå.

Då minsann ska jag få en present av mig själv.

En tatuering.

På höger överarm.

Det blev ingen på bröstärret, oklart varför, men det är okej. Vem ser den förutom jag liksom.

Nej, denna ska synas. Åtminstone på sommaren.

Fågel Fenix ska få bli symbolen för allt det svåra jag tagit mig igenom.

Så här:

Eller så här:

Eller så här:

Symbolen på att jag kan resa mig från allt.

Bara borsta bort askan lite först…