Pratar om guld och gröna skogar och sen bryter jag ihop totalt.

Har levt i en guldbur.

Känner igen när hånet flinar åt min visionboard, som jag satt upp på min sovrumsdörr. Åt almanackan jag fick av onlinebokhandeln med citat av såna ”knasbollar” som Paolo Coelho. Åt att jag tar medicin för magen när det räcker med att sluta dricka vin och inta socker. Åt att jag drömmer om något annat än att sitta i en skitig stad med människor som har noll intresse för miljön. Åt att jag skriver på min blogg.

Allt har jag hört förr fast från en annan mun. Hånet är det samma. Det gör ont fast jag tror att jag är härdad.

Ja, jag har fulgråtit igen fast jag sa att jag nu skulle gå rakt framåt i mina jävla guldstövlar utan mera sorg.

Hur långt har det gått? En dag?

Så ledsen över att jag accepterat allt detta. Svalt ner. Lagrat på mig.

Hur i helsike ska jag ta mig ur detta utan att sönerna kommer i kläm?

Måste jag hela tiden ta ansvar för andras känslor?

Måste jag verkligen förklara varför mitt ”barnsliga, galna” collage är fullt med gröna skogar och hängmattor och….hör och häpna…kor?

Att det är det enda jag vill. HA LUGN OCH RO!!! Som en vanlig ko.

Vet att jag kommer att få på moppo nu av de som kör googletranslate på detta.

Kan jag bli mer golvad än så här?

Ja, kanske. Piss och kanel händer ju ständigt.

Dessutom har jag gjort fel när jag beställde min svenska almanacka.

Det saknas månfaser och namnsdagar.

Bra början på detta året.

Kryper in under filten igen.