Min mage bara bråkar. Vaknar av att det gör ont. Kramperna har blivit bättre men det är inte bra. Till slut går jag till läkaren för jag är trött på hemmakurer som jag inte får till.

Sen är jag också orolig att det har med hjärtat att göra. Pulsen stiger ibland så att allt dunkar i min hjärna. Inte alls konstigt kanske. Men ändå.

Det är inget fel på mitt hjärta. Med djupandningen får jag ner ”upprördheten” där jag sitter i stolen hos läkaren med stetoskopet på bröstkorgen.

Sen får jag lite starkare mediciner som jag ska ta i en månad. Hur det nu ska gå till? Jag är asdum på att hålla mig till tider och kvantiteter och så när det handlar om mig själv. Hundens mediciner fixar jag. Sönernas har jag alltid kirrat. Bara inte mina egna. Fattar inte varför men jag lägger i alla fall receptet där han skrivit utförligt hur och när på bordet. Kanske ska det hoppa upp och bita mig i näsan när jag glömmer…

– Behöver du verkligen allt det där?, säger den vanliga skeptikern vid kvällsmaten.

– Ja, det sa läkaren. Känner du honom; dr. R?, säger den nu ironiska mamman då han ju mycket väl känner vår husläkare.

-Jodå, sa han inte att du är alltför emotionell bara?, säger samme skeptiker med höjda ögonbryn och ett snett mycket irriterande leende.

– Nej. Ljuger hon som mot allt det hon tror på är just nu vansinnigt nöjd med att ljuga. Bara för att se en liten besvikelse i den där tuppens förlorade leende.

Till läkaren sa jag att jag kan allt det där med djupandning och att hitta lugnet i mig själv. Efter många års yoga och meditation tror jag mig veta detta. Det är bara livet som ibland drar in mig i filten och så har jag svårt att komma ur det…själv.

Doktorn nickade instämmande. Han vet alldeles precis vad jag pratar om. Hans syster dog för lite över ett år sedan bara så där. Ena stunden frisk andra död. Hon var i min ålder. Klart han vet att man ibland kan behöva medicin även om man kanske kunnat mota detta onda på annat sätt från början. Det gick ju då rakt inte för då var man upptagen med allt annat. Höll andan och bet ihop, precis som man inte ska.

Kan man vara för emotionell?

Vaknar ofta med gråten i halsen igen. Det händer att jag går första rundan med hunden gråtande.

Fast det är inte sorg…eller det är inte bara sorg.

Jag är arg. Galet arg. Det inser jag när en bil kör om mig i den grötiga trafiken och trycker sig in framför mig så att jag blir kvar mitt i korsningen när det blir grönt för de andra. Jag tutar som en galning (ja det är förbjudet), skriker det fulaste jag kan (så ovärdigt) och sträcker upp långfingret (what?) så att föraren ser det i bakspegeln ordentligt. Ja, för hen kommer inte mycket längre än framför mig. Allt är ju tvärstopp.

Jo, kanske är jag för emotionell. Men då bjuder jag på det. Åtminstone en stund.

Bjuder också på mitt frukostface. Det som jag bara har där jag sitter och stirrar in i ljuslågorna utan att någon påpekar att det inte är ”normalt” att glo ut i intet.

Det är inte vackert eller särskilt smickrande eller så. Fast skönt.

Sen är det också bara jag. Rakt upp och ner. Med mystiska plitor på näsan som jag glömde fråga läkaren om.

Det är också jag.