Mitt veliga jag

Det känns ofta som jag måste kontra med att glatt inlägg när jag släppt ett deppigt sådant.

Så himla dumt. Precis som om jag bad om ursäkt för hur jag mår….

Sen vet jag ju att detta är precis så det är. Ena dagen nere i dyn och krälar. Andra uppe och dansar i solen. Eller kanske inte riktigt så. För det kan liksom skifta under en dag också. Flera gånger till och med.

Som detta med sönernas jobb. Glad att minstingen har ett jobb. Ledsen över att han knappt hinner säga hej till oss och att han emellanåt ser ut som ett ledset spöke. Fast chefen har lovat honom ett riktigt kontrakt. Hmmm…

Äldsta sonen har provat tre jobb. Inget gick bra. Han kom för ofta för sent på ett. Fixade inte en krångelmackapär på ett. Var för blyg på det sista bar/restaurang jobbet han testade (hur många gånger har inte jag fått höra det själv…) Men han verkar ändå tycka att de får skylla sig själva. Verkar inte som att han blir lika ledsen som jag. Ringer nissarna på garanzia giovani(eu-betald skit) och ber dem leta vidare. Ska erkänna att jag har inget stort förtroende för dem. Skicka en som har jobbat på förråd och har truckkort till restauranger. Pfui!!! Fast sonen säger att det är okej. Hmmm…

Mitt uppe i all denna berg&dalbana måste jag alltså försöka ta hand om mig själv. Jag skriver in mig på en helgkurs. Den är här i närheten så inget resande och så. 7 minuter med bil. Bra. Betalar in handpenning och tänker att om jag sen känner att; nääää! så har jag bara förlorat de pengarna. Som om jag tappat dem.

Det går typ en vecka och jag hör inget från dem. Kanske blir det inget. Bra. Synd.

Sen kommer det ett mail om saker som man ska ha med sig. En lång lista. Nääää, tänker jag och sen går jag och köper det jag inte hittar i mina gömmor. Tänker att jamen, jag ville ändå ha en sån klänning. Jamen, klart att jag kanske kan använda ett rosa läppstift…om inte annat till karnevalen.

Sen kommer det en extra lista; vantar, mössa, halsduk och en ljusblå eller vit filt…va, nääää! Men vänta nu jag har ju den där ljusblåa med rutor….kan väl duga.

Jag reser fram och tillbaka med att jag ska dit och det blir kul och jag behöver detta till NEJ! för tusan!!! Har inte ens råd!!!

Så kommer jag på att det inget står om mat. Det brukar alltid stå något om mat. Vi är för tusan i Italien. Mer matfixerade människor får man ju leta efter.

Så jag skriver och undrar om det. Ska vi ta med oss själva???

De svarar att snacks har de med. En matsäck kan vara bra att ta med själv då restauranger ju finns men är på bilavstånd (jotack bor här!) och så lägger de till det där nya som får mig att börja tänka att jag slängt handpenningen för svinen igen; ”gärna något du kan dela med dig av. Det är fint att dela.”

VA? De vet ju inte att jag HATAR att laga mat och baka och planera mat. Att jag får stora skälvan när jag får den där frågan av sönerna; vad blir det för mat ikväll? Att jag vill spy på mitt ex när han bjuder hem dem på en tallrik pasta istället för att ta den jäkla besvärliga kvällsmaten som jag nästan aldrig vet vad jag ska göra med den.

Och så ska jag ta med och bjuda. NEVER!!!

Eller jag kan kanske göra en paj, skära upp i slices och sen är det bra med det.

Eller så skiter jag i alltihop drar en filt över mig och vaknar less men har sluppit matjävlalagningen på måndag.

Det lutar mot att jag kör dig med pajen under armen…fast det är två dagar…två förbannade pajer???

Vet faktiskt inte.

Vänta nu…jag kunde ju jobba på lördag om jag inte sagt att jag var upptagen pga av denna jäkla kurs…

Gillar ju mitt jobb.

Gillar också det de beskrev i kursen.

Vi får se. Det är iallafall tre och en halv dag kvar att ändra sig etthundrafemtioelva gånger på.

En reaktion på ”Mitt veliga jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s