Pranayama i Rom

Jag är sjuk. Det måste jag inse där jag sitter över toastolen och kräks galla.

Tarmarna avtog sina krampdanser när jag fick medicin. Men sen flyttade smärtan upp och ut i ryggen.

Textar min läkare och får en form av kosttillskott som ska hjälpa mot illamående.

Kräkset försvinner och första natten sover jag hyfsat.

Andra natten knappt något alls.

Hur jag än vänder mig gör det ont eller trycker på. Både i mage och rygg.

Tar bilen och kör till min läkare. I tårar förklarar jag för hans fru, som också är läkare, hur jag känner mig. Att jag är rädd. Har börjat måla fan på väggarna.

Hon tar mig på högsta allvar och skriver ut ultraljud, urin- och blodprov. Hon säger att det jag beskriver låter som om min lever är inflammerad.

Bäst att reda ut. Jag bokar omedelbart tid.

Ja, verkligen. Orkar inte mera. Jag har ingen lust att äta. Får inte äta särskilt mycket heller så det gör ju inte så mycket. Men om jag inte äter får jag kramper och illamående tillbaka.

Inne i en loop.

Sen är det ju förbjudet för mig att ligga still under en filt och läsa böcker också.

En dag lyckas jag med det.

Sen sätter hund och min kropp stopp för det.

Varför är det alltid så att jag inte bara kan få ligga där nerbäddad och sova ut tills allt är bra igen?

Nåja, kunde väl varit värre antar jag.

Fick i alla fall bra sällskap den där dagen jag lyckades vara ”klassiskt sjuk”.