Man kommer i väldigt intim kontakt med sina rumskamrater oavsett vilka de är på en sjukhusavdelning.

När jag kom till min avdelning på lördagskvällen fanns det tre andra kvinnor där.

En dement äldre kvinna med bruten fot. Enda anledningen hon var där var den. Sen skulle hon tillbaka till sitt boende för mentalt sjuka, som hon hatade. Hon frågade mig upprepade gånger om jag var Ludovica. Jag svarade varje gång: nej. Då bara fortsatte hon. Jo, du jag känner igen dig min syster/brors dotter. Så mycket jag gav dig och du bara skulle ut på natten för lösaktigheter.

Okej, tänkte jag till slut. Uppenbarligen har denna Ludovica gjort kvinnan gruvligt besviken. Då får jag vara denna lössläppta kvinna då. Denna kvinna åker därifrån på tisdagen. En ambulans hämtar henne och hon är nöjd för hon har skrikit om att hon vill till en privatklinik där de minsann har catering. Det hon inte vet är att hon ska tillbaka till sitt hatade sjukhem.

Bredvid den äldre kvinnan låg en italienska, lite yngre än jag, född och uppväxt i Rom men som låtit sig adopteras av Sardinien där hon bodde och jobbade tills hon fick cancer i ändtarmen. Hon får stomin återinsatt efter att de redan tagit bort den då allt var bra. Sen fick hon en fistel efter radioterapin. Hon åker hem på torsdagen då jag försöker återhämta mig från min operation. Jag får en parfym av henne och hon visar mig bilder på sin älskade hund och livet på Sardinien.

I sängen bredvid min låg en romkvinna, O, som kämpat med sin cancer och stomi i tre år, gått igenom 13 operationer och nu inte alls får rätt med sin mage. Hon har nu åkt runt på olika avdelningar i över ett år sedan hon fick en chock av en ny antibiotika de testat på henne. Hon gråter ofta. Det är så smärtsamt att höra henne. Hon är världens gulligaste och bjussigaste människa. Fyra barn, 18 barnbarn och ett barnbarns barn. Hon får insmugglat pasta av sin man då hon hatar sjukhusmaten (ärligt talat har hon rätt)

Till en sjuksköterska säger hon att hon kommer att få barn snart. Den kvinnan får gåshud säger hon. Hon önskar sig inget högre. Det kunde inte O veta…eller?

Till mig säger hon att jag inte ska gråta. Det finns ingen anledning. Jag mår bra. Allt kommer att lösa sig för mig.

Jag bär dessa kvinnor och deras historier med mig hem. När jag emellanåt faktiskt gråter för jag är skiträdd kommer O upp i minnet. Hon är kvar där och vet inte för hur länge.

Jag är hemma fast med skyddad frihet. Tillsvidare fri.

Allt blir bra!

Det måste det.

Det har O sagt.