Sedan jag kom hem i fredags har jag varit tillbaka på sjukhuset två gånger.

I fredags eftermiddag ringde de min son när jag sov av mig nattens ilska. Vi lämnade hans nummer som ett akutnummer när vi kom dit och därför är det lite oklart varför de ringer honom för att säga att jag ska in på en skiktröntgen klockan 7.45/7.50 dagen efter. De ber honom också säga att jag bör hämta min gamla Ultraljud, mammografier, rubbet. Jag vet att jag lämnade mitt nummer också. Hundra på det!

Först tänker jag skita i det. Orkar inte ens tänka på att bege mig dit när jag precis installerat mig med hunden på mina fötter. Sen ringer min svärmors kusin, som körde mig hem från sjukhuset, och hon säger att – aldrig i livet att du struntar i det! Vi kör dig!

Och så gjorde de.

Igår var det så dags för medikationer av de tre hålen jag har i magen. Med tid klockan tio tror man att max halv elva kan man bli inkallad (av hänsyn till den fruktansvärt bristfälliga organisationen) men jag får vänta till över elva innan något händer. Oklart varför.

Jag passar på att fråga om mina svullna fotanklar, känslan av spänd buk (tror att vätskan är på väg tillbaka) och diarren jag tampas med. Får svaret att eftersom det är en utredning på gång kan de ändå inte ge mig något förrän de vet vad som orsakar det. Tidigast om två veckor. VA???

Min kirurg sa om 7/8 dagar. Samtliga i rummet skakar på huvudet. Aldrig att det går så fort. Förbaskade skitkirurg tänker jag och samlar ihop mina pinaler medan jag lovar att komma tillbaka på torsdag igen.

Vi skojade när jag låg på avdelningen om att jag fått den snygge kirurgen på min lott. Jo jag tackar, när han opererar är jag sövd och när han talar till mitt vakna jag snackar han skit.

Just en snygging att hänga i julgranen va?

Nåja, jag kan bara vänta och vänta.

Tur att jag har de här vännerna som hjälper mig för att åka fram och tillbaka med buss skulle vara otänkbart än. Och taxi…ja det där är ju en sak jag har svårt för . Men såklart, den dan de inte kan får jag får jag åka taxi.

För resten är jag tacksam över dem här i min evinnerliga väntan.