vännerna som kom och förgyllde min vecka.

De som inte kunde komma till sjukhuset.

Ingenting behövde de ta med sig. Man kan komma som man är hos mig.

Jag behöver bara lite sällskap.

Naturligtvis struntade båda i det.

Hon som alltid ställer upp för mig på kyrkbasarerna kom på tisdag eftermiddag.

Peppade, berättade om sin dotter som ju gick på förskolan med min äldste och nu åker ut på kryssningsfartyg för jobb. Hon gav mig ett armband som är gjort till förmån för barncancerfonden.

Och så igår kom min hundpromenads-/teater-/musik- kompis. Hon har varit sjuk själv och kunde inte ens närma sig sjukhuset.

Hon har med sig en aromalampa i form av en uggla.

Det gör mig glad att att de bara kommer. Fast klart att jag blir glad av presenter också.

Den senaste kompisen tröstar då jag ju är i panik för om jag får det där tråkiga svaret att jag måste gå igenom långa behandlingar igen. Jag kommer ju aldrig till Sverige då. Hon säger att där hon jobbade blev en holländsk kvinna sjuk och hon fick allt hemskickat för hon vill bli kurerad i Holland. Det är alltså möjligt.

Så tänker jag ett snäpp till när hon går; men hela den här väncirkeln som sluter upp runt mig här. Den har jag inte längre i Sverige. Har kanske aldrig haft heller.

Marken gungar under mina fötter rejält.

Jag kan inte stanna här om jag vill bli oberoende ( mer om skitsituationen i vad det gäller jobb kommer jag till senare). Men åka hem för att bli isolerad vill jag inte heller.

Sen är det ju inte sagt att jag måste gå igenom en lång behandlig…