Den här väntan. Den gör mig galen. Jag vet att jag ingenting kan göra men jag har lite svårt att finna mig i det hela. Det funkar inte så bra varken med meditation eller miniyogasessioner. Min rygg gör ont om jag ligger eller sitter för länge. En sida sida är okej att ligga på. Den andra ger mig sura uppstötningar.

Tar till meditationen på natten när jag har svårt att somna om.

Men tankarna är ändå där och snurrar runt ”tänk om”, ”det värsta som…”, ”kanske är det nu jag ska försvinna”. Brukar ta till mantra i lurarna och då äntligen kopplar jag bort surret. Sen somnar jag.

Maten är ett stort problem. Där jag förr tänkte att det skulle vara skönt att slippa all den här planeringen av måltider och bara kunna stoppa i sig ett piller eller nåt som en astronaut och sen köra på som vanligt, tänker jag nu att jag önskar att jag kunde planera/handla/laga till något riktigt gott och sen njuta av det.

Lunchen går bra, lite minipasta med parmesan slinker ner. Bara inte för mycket.

Middagen är en mardröm. Vad jag än har på tallriken är det som det hotar mig. Vill bara inte in i min kropp.

Tar till yogurt för att åtminstone inte gå och lägga mig hungrig. Sonen som är inne på fasting tycker; jamen det är väl bra att fasta på kvällen. Nej, inte där jag är just nu. Min sargade kropp behöver näring. De gav mig dropp in i det sista på sjukhuset innan de skickade hem mig. Bara en sån sak.

Skräcken för den där vätskan som de sa så småningom skulle komma tillbaka är också där. Mina fotleder och fötter är uppsvullna. Men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Gå mera hör jag min inre röst. I helvete heller skriker min kropp och drar in på toaletten igen. Vad är rätt och vad är fel? Ligger med fötterna högt tills ryggen skriker. Varför ringer de inte?

Ja, detta är det gnälligaste av gnällinlägg. Ibland kanske man måste bjuda på det.

Jag gör det iallafall.

Han den där pälsklädde har ständig koll på mig åtminstone.