Egentligen visste jag ju att de inte ger svar per telefon. När de ringer blir jag ändå lite sådär snopen. I vanlig ordning ringer de på min sons nummer. För att de har hans nummer på datorn. Jag vet att jag lämnade mitt nummer. Hans var bara ett omifallnummer. Nåja, jag ska dit i morgon och hämta svaren på avdelning jag låg. Kirurgen som opererade mig vill också tala med mig så jag får räkna med att vänta lite. De är ju liksom när de gör sig fria som de kan swisha förbi och tala med oss dödliga.

På måndag har de bokat in mig hos en onkolog. På bröstavdelningen. Det ser jag när jag googlar på doktorns namn. Får panik!

De har ju hela tiden sagt att det har ett samband men jag svarade typ ja ja. Det syntes inga metastaser i förra skiktröntgen. Hur kan det då…??? Jag har aldrig haft några metastaser.

Jag ska inte få panik. Det säger mina fantastiska vänner som lovat köra mig i morgon igen. Det finns ingen anledning till panik.

Jag ska få hjälp att bli av med vad det nu än är. Bli fri från det här otäcka illamåendet och vätskan som nu suger mest i mitt vänstra ben.

Det är långt till måndag. Känns som en hel evighet. Vad gör jag till dess? Vänder upp och ner på lägenheten? Får grässkiten klippt i trädgården?Kastar ut mera av det jag inte behöver?

En dag i taget. Tag en dag i taget Marika.