Och innan någon hinner säga att det inte är bra för mig att vara förbannad eller att det inte hjälper så vill jag ändå ge mig själv rätten att vara riktigt ordentligt ursinnig hela denna dag. Imorgon får vi se.

Tiden som var utsatt till 12 respekterade vi. Vi var utanför dörren på avdelningen prick 12, jag och vännen. Ringde på. Ingen svarade. Så efter fem minuter haffade vi en typ med operationskläder som kallade in en person till avdelningen. Han hade lite svårt med mitt exotiska efternam. Milsson…Nelson…Till slut fick han det rätt och lovade tala med läkaren som kallat mig.

Sen väntade vi. Och väntade. Efter en halvtimme visade han sig igen. Undrade om de inte visat sig då både läkaren som ringt och kirurgen var där. Nej. Efter ytterligare fem minuter kom den mjuke, snälle läkaren som alltid frågar hur jag mår ut. Det är alltså han. Han ber mig ha några minuters tålamod till. Varför inte? Kan ju fortfarande låtsas att det är en fjärt på tvären och inget annat så länge.

Efter att ha väntat i nära en timme blir jag äntligen inkallad. I ett rum där bara jag, snälle läkaren och snygge kirurgen sätter oss. Han har inte rakat sig. Kunde han gott tänker jag som till och med sminkat till mig lite för att dölja min hålögon.

Det är bröstcancern som slagit till igen. Vissa celler dör inte av cellgift utan somnar bara. Sen vaknar de en vacker jävla skitdag av någon anledning och slår till någonannanstans i kroppen. Som i mitt fall i bäckenbotten.

Han har därför bokat in mig hos onkologen på måndag. Bröstcancerspecialist. Han tror att jag måste göra cellgift igen. Ridån går ner över mig. JAG VILL INTE!!!

Någon skit sitter också vid ryggraden men det är troligtvis ihop med möget i bäckenbotten. Det är också det som blockerar lymflödet från benen och upp. Därav mina svullna fötter. Bara en behandling kan bota det.

En ilska svart som natten faller över mig. När han börjar käbbla om livstidsuppföljning på bröstcancer kräks jag ut min förolämpade själs vrede över hur de rapat om det på avdelningen. Han får veta att mitt privatliv har rasat i takt med åren från 2017. Jag specificerar inte. Men han säger att jag inte ska ta det som en anklagelse. Det har jag redan gjort, nästan gråter jag. Fast bara nästan och det är förvånansvärt för att vara jag.

Sen går jag ut till mina vänner och gråter i bilen.

Ja, jag vet jag kommer att gå till den jäkla onkologen. Jag kommer att gå med på vilken jävla behandling som helst bara jag blir bra.

Fast idag måste jag få lov att bara vara urilsken.