Faktiskt är det så.

Mitt i allt det där mörka inser jag ju hur mycket kärlek jag får både från nätvänner och de där i ”verkliga livet”.

Jag får solrosor, som jag älskar och en kompis har hört att jag sagt det.

Så underbara!

Sen får jag påskpynt av min snälle nye chef när han är på besök.

Min arbetskollega har lagt till en påskkärring som hon absolut tycker att jag ska ha.

Så på prick!

Fast det är ju inte bara gåvor i form av saker jag tänker på.

Nej, det är alla ord. All tröst. Alla påminnelser om att det faktiskt blir bättre sen, att allt går över och sånt som jag läst om att kroppen faktiskt bara är till låns…ett skal…

Och att sluta slå på mig själv. Faktiskt behöver jag, så stor jag är, fortfarande höra det. Sånt sitter förbannat djupt ju.

Ja, det kan verka lite men det gör min dag.

Och sen bara det att ni ser mig och visar att ni tycker om mig.

Så värdefullt.

En bloggkompis skriver och tackar mig för att jag delar så frikostigt av allt jag går igenom.

Det betyder guld för mig. Förutom att det så klart är terapi för mig att skriva av mig här.

Så tack för all kärlek ni ger mig!!!

Ni är bäst ❤️