Det är det där förbannade illamåendet som är värst.

Att gå omkring och vara rädd för att allt jag lyckats få ner ska komma upp igen.

Att tycka att allt luktar/stinker så vansinnigt illa att man knappt kan använda vissa rökelser längre.

Att hoppas att de där förfärligt stora tabletterna ska gå ner med mycket vatten och stanna där nere så att de kan göra jobbet och få slut på allt.

Att hela tiden tänka att nu åt jag med mina innersta önskningar och inte utifrån det som är bra för min mage och tarmar.

Jag tänker att jag blir straffad nu för att jag inte mådde illa alls under mina två graviditeter.

Kände av dofter väldigt starkt men aldrig att jag mådde dåligt.

Kanske väntar jag en mycket ilsken utomjordingstjej denna gång.

Det är hon som ska ta över och ställa i ordning i den här härvan av förorättade män.

Förklara det jag inte kan förklara.

Ställa skitstövlarna mot väggen och upplysa dem om mäns och kvinnors lika rätt, kärleken framför pengavinster och att gråta också är en rättighet precis som att bli så arg att man slår hål i väggar och dörrar.

Nej, jag har inte tappat det men jag gillar tanken på att jag ska föda fram något positivt ur den här äckliga känslan.

Vi får se.

När jag gått ut tiden.