Ingenting är bara vackert eller underbart.

Det finns alltid en negativ bit också.

Jag tänker inte på skötseln. Den fixar jag på något sätt. Tycker till och med om det.

Nej, tänker mer på att det faktiskt dör små liv här.

Som tre små sköldpaddor som föddes i fjor. De klarade inte av det och dog en efter en.

Jag borde kanske ha tagit in dem för vintern. Byggt ett terrarium, säkert för hunden, och satt värmelampor på dem.

Fast det gjorde jag inte.

Det finns en kvar, i barnkammaren minstingen hjälpte mig bygga, som överlevt alldeles själv i flera år.

Kolla så stor han är nu!

Kanske borde jag släppa ut honom eller henne till de stora…vet inte riktigt. Rädd också för att hunden ska leka med den.

När jag sitter i mina tankar om sköldpaddor och sånt kommer jag att tänka på koltrasthonan som hängde sig i fjor.

Jag hade hört en fågel klaga och släppte därför inte ut hunden för att han inte skulle ställa till det. Trodde att det handlade om fågelungar som lärde sig flyga. Fast jag kunde inte se något inifrån lägenheten.

Istället var det nog partnern som kallade för när jag kom ut morgonen efter hängde hon där i de förfärliga trådarna som slits upp när de blåser i det äckliga nätet intill grannen under en buske. Klippte ner henne gråtandes och begravde henne. Viskade förlåt. Kanske hade jag kunnat rädda henne om jag bara gått ut och kollat meddetsamma.

Gick loss idag med kameran. Är inte så övertygad om att den tar så bra bilder. Eller så är det jag som inte kan.

Svårt att fånga rätta färgerna.

Kämpade länge med Calistemon innan jag gav upp. Den är helt fantastisk nu. Men nej. Ska försöka med kvällsbilder.

Detta känns också som en dålig del av min trädgård då jag gärna vill dela färgerna med er. Så blir det bara piss.

När jag sitter där med kameran i famnen dyker svarthättan upp.

Två gånger.

Andra gången fångar jag henne. Ha ha!

Det uppväger ju genast allt det tråkiga.