Det handlar om kontroll.

Jag vet ju också var den kommer ifrån.

Den olyckliga barndomen man inte hade någon som helst kontroll på.

Barndomen som också kontrollerade konstiga saker som t ex att man inte skulle göra sig illa när man lärde sig gå och att man försökte skydda sig från sjukdomar med stora artiljeriet.

Då skapade man sin egen kontrollerade värld. Rummet ingen fick röra saker i. Alltid allting på plats och mat på exakt samma tid varje dag annars rasar världen. Det suddades lite ut när man konfronterades med andra jämnåriga. Fast bara lite.

Klart att sånt kommer upp igen när saker blir svåra igen. För oss blev de svåra ganska snart. Typ när äldsta sonen började skolan.

Vi gick i terapi men lyckades ändå bypassa det där som är så farligt. Att kontrollera andra människor gör alla inblandade illa.

Vet inte hur jag orkat. Har många gånger tänkt fly, precis som jag sa till en av de senaste psykologerna. Fast jag stannade kvar.

Nä, jag är inte Guds bästa barn.

Men när man blir ifrågasatt hela tiden och kontrollerad på distans då man egentligen borde få börja sitt alldeles egna nya liv känns det alldeles för mycket.

Som att ha en stalker som dessutom inte kan språket utan måste översätta och gå tillbaka hela tiden.

Som att denne stalker står bakom ryggen på en och försöker läsa så att man inte skriver saker som inte överensstämmer med hens sanning, precis som hen försökte innan med.

För ert bästa har jag hört så många gånger att det är konstigt att jag har öronen kvar.

Hur kan det vara för ens bästa när någon talar om för dig gång på gång att det du gör är fel?

Ännu hellre; hur kan det vara två unga människors bästa att alltid få veta att de inte är tillräckliga?

Ja, nu lämnar jag ut. Fast alls inte som jag skulle vilja. Det finns ju mycket mer att berätta.

Dessutom är gränsen för länge sedan överskriden.

Min gräns.