Ibland när jag sitter där ute i oasen kommer det bara för mig hur rysligt orättvist allt detta är.

Att det är jag igen som är sjuk.

Gråter en stund men sen kommer den där lilla svarthättan. Hoppar från buske till buske. Gnuggar näbben på trädstammen på granatäppleträdet. Helt i sin egen lilla värld. Då kan jag ju inte gråta mera. Den är så underbar. Att den vill vara hos mig. Den påminner om det där livet som ju pågår trots allt.

Och faktiskt går det ju bättre och bättre för varje dag för mig.

Fast varje gång det är dags att äta blir det nervöst igen. Sonen vill ju att jag ska följa strikt keto-diet. Jag är glad om jag hittar något som fungerar.

Så får jag för mig att be om att han ska köpa den goda hemmagjorda glassen här nere på hörnet.

Då får jag lova att han ska få köpa keto- mat till mig också, medan han talar om dåligt sockret är för mina cancerceller. Lova kan man ju alltid göra. Fast jag blir arg. Skriker och gapar innan jag lovar. Det hör till.

Jag som ätit vegetariskt dvs mycket grönsaker sedan snart 40 år ska nu alltså få lektioner av en inbiten köttätare som dessutom inte började äta grönsaker förrän alldeles nyss.

Nåja, jag får min glass. Den är inget vidare. Jag gillar ju egentligen inte sött särskilt mycket. Dras till det salta. En konstig smak ligger kvar länge i munnen efteråt. Ändå är det smaker jag brukar tycka om.

Allt är bara konstigt. Hoppas att det går över snart.

Jag vet också varför min son tjatar. Det är ångesten han försöker kontrollera genom den här nya fixeringen.

Kontrollen vet jag ju var den kommer ifrån. Men hur vi ska komma ur den och hur han framförallt ska lära sig leva utan den det är en annan femma.