Ni sitter säkert och undrar om fåglarna har övergivit mig.

Det har de ju inte.

Precis som jag varje dag ser Koltrastar nära mig här i Rom, en sitter just nu utanför fönstret i min kruka där ringblommorna fanns och drar upp lökar från lite annat jag tryckt ner, var jag än befinner mig så var det fullt upp i Sverige.

En koltrast höll konsert för oss flera kvällar i rad: Koltrasten i skorstenen

Om gladorna har jag ju redan skrivit här.

De liksom svävade över mig hela tiden.

Vi satt länge och tittade på Talgoxarna som matade sina halvstora barn i trädgården, far och jag.

Tyvärr ville de inte bli fotograferade så detta är vad jag lyckades åstadkomma utan deras medgivande.

På en promenad med min barndomsvän såg vi massor av Ägretthägrar.

Jag tog ingen bild. Min vän sa, sen en kväll då jag var hemma hos henne, att så många hade hon aldrig sett där innan. En eller två men aldrig så många. Hon var övertygad om det var jag som drog dit hägrarna. Som en hägring, tänkte jag, som är nästan lika rolig som min far.

(lånad bild)

Ja ja, tänker jag som ju ibland inte riktigt känner övertygelsen om att jag har den magin eller dragningskraften på fåglar fast jag ju egentligen vet att det är så.

Tar min bil och kör iväg i den stjärnklara fast mörka kvällen, efter detta samtal. Min vän bor långt ut på en liten grusväg. Man kör i princip rakt igenom grannarnas gård och strax utanför står ett litet träd. När jag kör förbi det kastar sig en uggla rakt ut över bilen. Som en enorm Manta känns den fast jag tror inte att den var så stor. Den bara seglar över mig och försvinner på andra sidan vägen innan jag hinner blinka.

När jag kommer hem måste jag googla på vad Solöga säger om Uggla. Googla för att min älskade bok ligger ju i Rom.

Så här står det om Ugglan;

Gör bruk av din visdom. Min gåva till dig är att föra din egen visdom och tradition vidare.

För din visdom och tradition vidare genom t ex skrift eller tal.