Bröt ihop totalt i onsdags.

Grät och snorade och grät och snorade.

Anledningen; gamla foton.

Jag har röd varning på mitt lagringsutrymme på WordPress. 99 procent står det att jag är uppe i. Då jag inte alls fattar något om bilders storlek eller hur i helskotta man gör även efter att ha läst om detta ett antal gånger inser jag att antingen betalar jag för större utrymme eller så plockar jag bort gamla bilder. Då det suger i mig att behöva investera mera, då jag redan betalar för att slippa reklam, och jag inte får in något alls utan detta är en hobby grej för mig så känns det enda möjliga att ta bort foton från medeltiden.

Sitter länge med bilderna och trycker lätt bort sånt som jag lånat in och ren skär skit.

Har också foton på Mac’en uppe så att jag kan kolla om de finns där innan jag skickar dem in i döden.

Det är där det händer. Där rullas alla dessa över trettio år upp framför mig som på film. Där får jag klart, i färg, för mig att vi ju faktiskt hade det bra i många år. Där får jag allt det vackra från mitt liv upptryckt i nyllet på mig.

Det gör ont. Fruktansvärt ont.

Såklart kommer det också bilder som har en synlig skygga av sorg om än bara för mig.

Även något som är makabert. Som jag inte förstår. Det känns respektlöst.

Mest förstås är det vackra där.

Detta får mig att totalt tappa fattningen.

Fast jag fortsätter mellan tårarna att jobba ner mitt fotolager.

Sen när jag har raderat miljarder, eller det som känns som miljarder, bilder lyser det fortfarande rött; 90 procent av lagringsutrymmet tas upp.

Hur är det ens möjligt?

Hur tusan gör man?

Slutar man använda bilder?