Nöjt konstaterar jag att jag kom iväg till poolen igår. Skönt om än skränigt. Det är många barnfamiljer och ungdomar som vill suga ur det sista från sommaren. Poolen stänger nästa söndag och skolorna börjar på torsdag.

Det var ju lördag igår så jag var väldigt tveksam till att köra. Men som sagt nu är jag glad att jag gjorde det. Idag drar det ihop sig till regn. Varmt fast molnigt. Söndagar är ju ännu skränigare så därför är det bra att jag går hemma och skrotar. Kör en tvättmaskin. Skriver på mitt projekt.

Då tankarna går åt det sorgsna hållet målar jag på ett av de där många läppstiften jag fick i gåva i sommar. Tänker att jag ska lura mig till att bli glad igen. Glädje som sprider sig. Om man ler med ett snyggt läppstift blir andra också glada.

Så är jag där igen med att jag ska sprida ut det. Inget ska behållas för mig själv. Den eviga medlaren som ju misslyckats totalt och därmed går omkring med ett ledset sinne. Lär jag mig aldrig?

Och varför känns alltid andras frihet som stenar i mig? Varför kan jag inte bara koncentrera mig på min egen glädje?

Så jag målar rött på läpparna igen. Struntar i att resten av jag är full med blemmor och sår jag kliat håll på. Försöker få lite hyfs på ögonbrynen bara. Det går så där.

Egentligen tycker jag om läppstift, fast inte märkena de lämnar på glas. När vi åt på restaurangen vid sjön, sonen och jag, satt det ett gammalt ibitet läppstiftsmärke på glaset jag fick. Jag ville kalla på servitören och få ett annat glas. Sonen stoppade mig och böt med sitt. Han är alltid solidarisk med servicepersonal numera. Kunder är besvärliga att tas med för underbetalda servitörer. Glaset är ju diskat. ”Fast äckligt”, försöker jag. Det struntar han i.

Jag blir också irriterad när jag fått läppstift på en utav mina vattenflaskor. Då måste jag ju diska den meddetsamma igen.

Får låta bli flaskor. Idag är det bara lättdiskade glas som gäller.

Ja, ni ska få den här selfien som ska fungera som ett pepp till mig själv.

Kanske fungerar det.

Vem vet.