Ena stunden tycker man att det är då rent hemskt att man ska behöva dela sin vardag med ett vuxet barn och att man dessutom måste försöka tänka ut maträtter som passar alla när det andra vuxna barnet kommer hem på kvällsmat då och då.

Andra stunden sitter man där själv för att båda vuxna barnen blivit utbjudna av deras fader och då deppar man plötsligt för det. Tycker att livet är allmänt orättvist och känner sig som den där halta, lite överviktiga kvinnan som sitter där och tittar på när alla andra dansar.

Då sätter man på radion som alltid står inställd på Radio Rock medan man förbereder sitt ensamma kvällsmål. Sällan lyssnar man på radion nuförtiden för det är så mycket annat som ska lyssnas på. Fast det är bra att ha som sällskap när hunden också dragit sig tillbaka efter sin mat och tandtuggis.

Först kommer det bara hårdare rock ur högtalarna och det är ju inte ens musiksmak direkt och man närmar sig avstängningsknappen för att tystnaden kanske ändå är bäst när det helt plötsligt sipprar något som inte egentligen heller är ens musikstil. Men den tar tag i ens hela kropp och innan man vet ordet av så far den före detta panelhönan runt i kök och matrum och bara lajvar världens dans. I en alldeles egen koreografi utan någon lärare som skriker ”MAARIIIKAA!!! Vad håller du på med!”, när man gör raka motsatsen till det alla andra gör. För det finns inga rätt eller fel här. Det finns bara rörelse till musik. Breathe, upptäcker man, att låten heter och det är ju passande.

Sen byts det till kvälls/natt-dj och han är ännu bättre.

Han kör låtar som är i allra högsta grad ens musikstil och som dessutom rör ens inre nostalgiska strängar. Som t ex Superstition. Blåssektionen gör att man bara går helt bananas och hade det inte varit för något på spisen och tarmarna som började skrika högljutt så hade man kanske dansat än.