Var fjortonde dag städar jag om det behövs eller ej…ha ha ha! Fattar ni vilken skitgris jag är?

Detta kan jag såklart inte berätta för italienare. De städar eller får städat av någon annan ofta två gånger i veckan. De skulle dö om de fick veta hur jag lever.

Så i måndags stoppade jag hörsnäckorna i öronen, telefonen i magväskan och så körde jag loss.

Fortfarande hög på cirkusupplevelsen från kvällen innan blev det först Alegria non stop. Hittade flera olika versioner. Nördade ner mig. Jag blir gärna så med musikstycken jag tycker mycket om. Kör dem om och om igen. Som ett barn som vill höra samma saga om och om igen. Eller se samma film tvåtusen gånger.

Fast det är något mer än besatthet för en sång.

Jag upplever igen och igen den där känslan med ljusspelen där förväntningarna väcks så snart dansarna/gymnasterna/skådespelarna plockar ljus från strålarna som kommer upp ur golvet innan sången startar.

Det går inte, inser jag nu, att beskriva det rättvist. Man måste uppleva det. Vara i det.

Febrilt letar jag mer Alegria.

Fastnar för denna version.

Med den försvinner jag in i cirkustältet igen. Glömmer tid och rum. Märker inte ens att jag städar.

Vet inte hur många gånger jag hör den innan jag skärper till mig och lyssnar på någon podd istället. Kanske tror jag att det ska bli en sjukdom. Att de får hämta mig i ambulans.

Fast i badkaret efter städningen, ty tanten behöver också tvagas lite då och då, får den ljuda från min bärbara högtalare. Gång på gång. Sen jag upptäckte repeatfunktionen går ingen säker.

Någon med mer psykologistudier än de jag innehar kan kanske upplysa mig om detta är normalt för en femtionioåring. Ja förresten för en femtiofemåring också för sen får jag veta att min vän B som var med på cirkusen också har svårt att ta sig ur bubblan. Hon kanske inte lyssnar på låten men sjunger den vet jag att hon gör.