Har blivit bra på att måla upp katastrofer med åren.

Sån var jag inte förr.

Nu räknar jag minst 100 gånger så att alla mediciner ska räcka tills jag kommer hem igen från Sverige. Både till mig och hunden.

Sen oroar jag mig för att de tar slut i augusti. Stora semestermånaden här. Är läkare och veterinärer på plats då?

Så klart det är! Det finns ju faktiskt vikarier också…fast dem har jag ingen whats’app kontakt med…

Så där håller jag på. I all oändlighet. Sen räknar jag kontanter. Ja, för det måste jag betala hundpensionatet med. Annars använder jag sällan sådana. Räknar och räknar om också på vad det möjligtvis kan kosta. Matematik och jag är inte vänner så det blir ett himla omräknande.

Sen när jag nojat färdigt…eller tar en paus från det i alla fall…så kommer jag på att jag ju måste packa en resväska. Och dammsuga. Och gå igenom bevattningsschema med sonen (låter snyggare än vad det är). Skriva upp medicinerna hunden ska ta samt påminna hundpensionatet om vår ankomst.

Nä, det blev ingen paus!

Det får bli sen. På flyget. På onsdag.

Jag får helt enkelt tvinga mig själv till att sova där för annars kommer jag att oroa mig för hur det ska gå att vara i Sverige i två veckor utan att tänka på allt jag måste göra när jag kommer hem till Italien igen.

Wish me luck!