Det tog veckor innan jag slutade att få en liten chock varje gång jag öppnade redskapsboden. Varje gång för att jag glömde bort från gång till gång att jag städat därinne annandag påsk.

I flera år har jag bara hystat in grejer utan någon som helst ordning eller tanke. Bara in med det liksom.

Så jag tog då tag i detta. Drog ut allt. Torkade av hyllor. Kastade gammal färg och obegripliga sparade attiraljer. Sopade ut all jord. Försökte få någon sorts ordning.

Detta är en efterbild för skämshatten var enorm och därför blev det ingen förebild.

Man kunde definitivt inte gå in där som man kan nu utan fick sträcka sig in över all bråte.

Det som slog mig, när jag städade, var alla burkar. Det finns så många likadana färgburkar att jag inte riktigt förstår hur det kan komma sig. Antar att mitt ex tänkte måla om allt en gång i tiden. Eller så tänkte han att jag skulle måla om allt…

Bra-att-ha träpinnar finns det också massor. Som om vi hade öppna brasor eller grillar som tål att eldas med ved i.

Samt ett otal insektsbekämpningsmedel av vilka jag dock tror en del stod här innan vi kom fast i förra lilla skjulet. De har bara fått flytta med.

Jag känner inte att detta är mina grejer alls då jag ju faktiskt försöker få bort odjur med naturliga medel.

Därmed inte sagt att jag inte är anledning till en viss typ av saker som finns i denna lilla bod.

Som till exempel sprutflaskor.

På bilden ser ni bara tre och det skulle ju kunna vara rimligt. En till såpvatten, en till bikarbonatvatten och en till vanligt vatten eller något annat man kan behöva.

Fast då måste jag ju bekänna att jag tagit in tre flaskor för att försöka använda åtminstone en utav dem när jag förberedde just bikarbonatvatten till mina mjöldaggsskadade buskar.

Bara en av tre gick att använda de andra två blev kastade. Den gröna hade jag fyllt på men korken var sönder så den damp i golvet och köksgolvet blev således döpt och jag sprang svärande efter trasor att torka upp med.

Nu kan jag ju förstås inte låta bli att undra vad för sorts sjukdom jag har när jag tycker att det är lämpligt att köpa med mig hem en ny sprutflaska lite här och var ifrån.

Det finns ju sprutflaskor överallt; snabbköpet, IKEA (tänker att de snart måste vilja sponsra mina inlägg så många gånger jag nämner dem just nu), kinesaffärerna, järnhandeln, blomaffärerna osv. Vart jag blicken vänder finns det fina små sprutflaskor som skriker efter mig. Allt annat klarar jag lätt att gå förbi men inte just sprutflaskor.

Hur kan det komma sig?

Nåja, nu har jag ”bara” fyra kvar och någon går säkert sönder endera dagen.

Fast tills dess är det köpförbud på dylika flaskor.

Nån måtta får det vara ju.

I detta tokiga förfaringssätt har jag förstås lärt mig ett nytt ord.

Disposofobi, ett svårt ord att komma ihåg. Får kolla igen innan jag skriver det.

Om det nu är detta man kan sätta som självdiagnos på så lite grund.

Tänker i alla fall inte riskera något så jag blundar numera när jag går förbi sprutflaskorna i vilken affär som helst.