När det nu slutat regna måste jag klippa gräset tänker jag där jag sitter och intar dagens bästa måltid; frukosten.

Då ser jag till min förfäran att det är fullt med de där fulingarna till vildvete som hundar gärna suger upp i nos och samlar upp i öron och päls.

Om jag klipper av dessa måste jag sen plocka upp alla ax annars ligger de och torkar och blir precis så livsfarliga som jag inte vill att de ska.

Hämtar hackan i mitt finstädade förråd.

Och så börjar ett krig mellan mig och vildvetet. Det går bra men när jag sen sitter och äter ser jag från bordet, trots skymningen, att jag missat en hel del.

Nästa morgon köper jag en mindre hacka så att jag ska kunna sitta på huk och ta dem. Nästa steg blir förstoringsglas men än så länge ser jag bra med dessa glasögon så det får vänta.

Jag får upp en hel del med hela rotsystemet. Fyller min säck.

Kapitulerar när det ser ut som om alla är borta.

På eftermiddagen kör jag grästrimmern. Får bort allt det där höga och ojämna. På vissa ställen är där nästan inget gräs alls tack vare ljuskronorna som jag trimmade ordentligt för någon månad sen.

Enligt yngste sonen, som fått det från annat håll, borde jag göra ett stort jordbyte. Bort med allt. Ny jord och sen på med nytt gräs.

Nu är jag ju inte så intresserad av att ha en engelsk gräsmatta precis. Jag gillar ju det där halvvilda. Fast när jag googlat på hur man lättast får bort vildvetet så är det så det står också. Ut med det gamla. In med det nya.

Jag tänkte nöja mig med att göra dessa ingrepp med tokhackandet. Slänga på lite bokashijord och nya frön där det ser alldeles tomt ut och be några böner.

Sen klipper jag loss lite på citronen också som har galet mycket frukt och är alldeles för yvig. Ska ta lite till sen. Man måste gå varsamt fram med citron också har jag läst. Blir den sur annars? Förlåt! Kunde inte låta bli.

I morse såg jag att nya små jäklar till vildvete är på väg upp. Jag satt där med min frukost i solen i fåtöljen och glodde på dess små liv som verkar ha växt under natten.

Min arm gör ont igen. Och en känsla av att jag börjar bli lika galen som Kalle Anka när han jagar den där hackspetten som sabbar hans fotografering.

Därför sätter jag mig lite i min oas och försöker minnas vad som är viktigt här.

Att rosorna jag klippte ner helt blommar nu.

Att stjärnjasminen är en tapet av vita blommor som doftar ljuvligt.

Och så det där granatäppelträdet som är alldeles fullt med blommor i år.

Man vet knappt var man ska titta.

Jag måste göra så ibland. Tillåta mig att njuta av detta. Annars krigar jag vidare.

Med all sannolikhet kommer jag inte att vinna förstås.

Fast denna trädgård är ju ändå både naturbad och aromaterapi i ett och samma andetag.

Trots alla elaka väderkvarnar.