Varning för aningens flum.

Innan Lille Skutt kom in i mitt liv var det som att allt förberedde mig för det.

Jag såg harar tre gånger korsa min väg.

Jaha, tänker ni, big deal när det är knökfullt med harar i Sverige. Skulle rentav vara konstigt om man bor på landet och inte ser en enda.

Fast så här var det:

-Den första haren jag såg var när jag satt på planet på startbanan här i Italien. På flygplatsen Leonardo da Vinci väntade vi i kö på att få lyfta när en hare sprang tvärs över banan framför vårt plan och försvann ut på gräsfältet.

-Den andra haren var i mossen i min hemby. Jag stod och småpratade med mina vänner korna när den plötsligt dök upp och sen for i väg som en projektil långt långt bort. Jag till och med filmade den.

-Den tredje haren dök upp framför min bil (fars bil eg) då jag hade lämnat honom för soundcheck i Södra Åsum’s kyrka i Sjöbo. Den kom springande från min vänstra sida bort mot byn där den tvärnitade då en husse gick där med sin rottweiler. Efter en stunds panik då både haren och jag insåg att det var nätat på båda sidor gatan och den kunde alltså inte ta sig ur synfältet för rottweilern som hussen såklart hade stannat så snart han såg haren. I två sekunder satt den framför bilen jag bromsat och satt och gapade i. Ett stort skräckslaget öga i mina ögon och sen vände den tvärt och rusade över kyrkans parkering och försvann in i gräset där några hästar stod och tuggade. Jag tänkte efteråt att det var tur att det bara var vi som hade vett att stoppa för en stackars hare, som kommit fel eller hittat ovanligt mycket folk på sin vanliga rutt, som var där.

Jag känner alltid en stor vördnad när jag möter vilda djur så nära.

Den här haren hade jag kunnat ta på om inte bilen varit emellan mig och hen.

Jag vågade/hann ju inte ens fiska upp mobilen för att ta ett kort så det får duga med ett lånat kort.

Jag tycker mycket om dessa skygga djur.

En gång räddade jag och min syster en.

Den sprang på min bil…fast det är en annan historia och jag undrar om jag inte redan berättat den. Eller så gör jag det sen.

Innan jag skriver om likheten mellan min Skutt plutt och harar måste jag kolla upp lite fakta också och kommer in på en video från något som kallas Sago-Sverige.

Jag tittar. Förundras över hur den som läser ibland uttalar harar harar på andra stavelsen, som ger en arabisk klang, eller harar som det ska vara på svenska. Det arabiska uttalet (Harar är en stad i Etiopien för den som inte vet) kommer oftast i början av meningarna. Sen säger mannen som pratar att harens ungar heter kattungar och då ramlar polletten ner; detta är en AI-genererad video.

Hjälp! Det hade jag inte råkat ut för innan…eller….

Känner mig lite lurad och skulle vilja skriva dem som gjort denna skit på näsan men ser att någon annan gjort det i kommentarerna. Harpalt heter ju ungarna och inget annat. Det vet ju till och med Lille Skutt.

Sen tycker jag ändå att den är lite rolig så här får ni den av mig om ni är nyfikna eller vill få er ett gott skratt:

Efter de tre hararna måste jag kolla upp vad Solöga säger också såklart;

Släpp taget och ge dig hän i glädje. Tag det avgörande steget nu. Min gåva till dig är att visa företagsamhet.

Ja, glädje känner jag absolut att jag släppt in med Scott.

Och ja, jag känner att jag håller på att ta tag i något som legat där och skvalpat.

Det är nog nu det händer.

Ni får tro’t om ni vill men häromdagen när jag låg i savasana ute på yogamattan i trädgården så såg jag också en hare i molnen.

Och den haren var misstänkt likt min lilla räddhare; Scott

Precis så där såg molnet ut. Ett öra upp och ett ner.

Scott kan till och med hopp högt som en hare. De upptäckte vi häromdagen när vi lekte med en boll i trädgården.

Rädd som en hare är han alldeles säkert.

Jag tror att han också kan komma upp i 70 km i timmen om det är så att jag släpper iväg honom när en man kommer gående. Fast jag tänker inte försöka.

Ett annat säkert fakta är att han inte är en kattunge.

Ingen harpalt heller förstås.

Tvättäkta valp däremot är vad han är.

Så det så!