med jobb i det här landet. Det kommer vi fram till, jag och den svenska mamman, där vi sitter fördjupade i den himmelska äppelkakan vi just producerat med två små barn. Bara att hitta en ordentligt betald sysselsättning utan konstiga erbjudande under bordet, är en svår konst. Om man sen har lyckats, med eller utan någon bra kontakthjälp, så får man slå kullerbyttor för att klara privatlivet också.

Om det sen kommer barn blir allt helt galet.

Lönen går till barnpassning och städning.

Jo, det är säkert inte lätt i Sverige heller. Men här känns det lite som en bergsbestigning utan säkerhetslina och utan hjälm.

Det finns inga tjusiga barnbidrag. Inga pappor som vågar ta ut pappaledigheten för att inte hamna på nåt skräpjobb i en helt annan stad när de kommer tillbaka. Inte heller existerar det att folk stannar hemma i ett och ett halvt år.  Fem månader…kanske sex.

Vi sitter där och suckar lite, tillsammans med stackars pappan från Sverige som är just pappaledig. Till slut känner mamman att hon måste tillägga att det finns länder det är värre i.

Jag funderar vidare sen på det där med att jobba hemma. D v s vara hemmafru. Så himla skönt att kunna styra sin dag. Ha ha ha! Jo, om man är själv kanske. Fast då är man inte hemmafru förstås. Då jobbar man ju.

Det känns som om jag far och flyger hela tiden. Allt det där som den som jobbar och de som går i skolan inte kan sköta måste jag göra.

Jag har en unge som kommer hem 14 och en 15. Vrålhungriga!

Jag har en hund som tycker att jag lika gärna kan gå ut med honom sådär tio gånger om dagen om jag nu ändå är här.

Jag har en familj som tycker att om du ändå går förbi där och där så kan du väl köpa detta eller fråga det här…

Jag har städning, strykning och tvätt i största allmänhet.

Jag har ingen lön.

Det känns orättvist.

Djupt orättvist.

Nåja, det kunde varit värre förstås.

Fast bättre också.