Det kan inte ha undgått er att jag har veckor av lärarsamtal på båda mina barns skolor.

Ni börjar väl rentav bli trötta på att läsa om det. Kanske har jag snöat in en aning, men jag som egentligen tror på människomöten fast jag helst skulle vilja leva på en öde ö (lös den gåtan om ni kan! ) , ser ju allt detta som möjligheter. Fast det gnager.

Sitter där och väntar, med klumpen i magen för min sons vägrande i franska, på just franskläraren som jag fem minuter senare ska upptäcka inte är där, hon är sjuk, då hjälpläraren från hans gamla klass dyker upp. Med ett stort leende förklarar hon hur ledsen hon blev när F inte längre fanns i klassen. Sen förstår hon precis när jag antyder utan att specificera detaljer att det inte var möjligt att fortsätta för min unge med en viss lärare.

Hon inte bara förstår utan berättar om sina två busungar, nu stora män, och deras krokiga skolgång.  Hon gör mig glad. Får mig att känna mig mindre som den tokiga mamman fast jag måste skälla på min son igen för bortglömda läxor och samtidigt tycka att vissa lärare borde gå hem och lägga sig.

Sen är det gymnasiebesökets tur. En ung men bestämd grafiklärare möter mig i korridoren. Hon överöser mig med hur väluppfostrad och duktig min valp är. Ramlar ner på jorden när jag säger att jag är glad att höra detta för det var andra bullar i fjor. Hon minns inte att han går om ett år. Jäkla positivt tänker jag. Det bara bubblar ur mig att min son tycker att hon är en bra lärare. Hård men bra. Glädjen som bara lyfter henne när hon skakar min hand och tackar för att jag kom (det är inte alla föräldrar som bryr sig, säger hon), får mig att tänka.

Att vi alla behöver detta. Få höra att vi är duktig, bra, vackra, rättvisa, okej.

Senare ser jag Karin B Jones i ett klipp från svensk tv.  Att man blir glad av att ge komplimanger .

Det är ju så. Sen ger jag mig en självkomplimang; jag är sååå duktig även när jag struntar i städningen och drar ut med vovven mot parken istället. Så bra!