känner jag mig.

Läser om en journalist från Milano som dött i bröstcancer.

Innan jag vet ordet av har mitt finger klickat hem boken hon skrev då hon gick igenom hela skiten. Två gånger. Tredje gången hjälpte inte hennes otroliga entusiasm och livsglädje längre.

För mig är det en käftsmäll. Innan bara tänkte jag att jag borde läsa hennes bok…men det blev inte av.

Sen går jag ut och äter lunch med kompisar från gamla kvarteret.

Då får jag veta att en av minstingens före detta klasskamraters pappa dött.

Han hade alltid ont i ryggen.

Åkte in på sjukhuset för ett år sedan för att bli igenomgången.

Kom aldrig ut igen.

Cancer.

Jag tar mobilen och ringer henne som jag borde ha skickat ett meddelande till på Luciadagen då det är hennes namnsdag. Av någon anledning gjorde jag inte det. Stannade till med fingret, undrade hur hon mådde, sen skickade jag meddelandet till en annan kompis med samma namn.

De är ensamma nu.

Hon och sonen.

Vi bestämmer oss för att ses snart.

Innan jul.

Förövrigt känner jag mig helt handlingsoförmögen.

Tur att jag bakade lussekatter igår.