Äldsta sonen önskade sig en frusen sjö.

Han ville kasta en platt sten på isen för att kunna höra vad för sorts ljud det framkallade.

Jag blev så nyfiken att, när mannen föreslog antingen en runda i skogen med tillhörande konstutställning, som jag var lite pepp på, eller ett försök att se om sjön Tovel möjligtvis var nerisad, då tvekade jag inte en sekund.

Det var is på den. Det var kallt. Och jag som ju blir hög på naturen, blev ännu mera tagen av den där dundrande isen med människor på som vågade sig ut med skridskor och allt. En man hade sin hund som draghjälp.

Mina tankar gick till mina pluttpölar med uppstickande stenar som jag då och då lyckades erövra med mina skridskor när jag var barn. Tänk om jag hade haft tillgång till en sån här sjö…då hade jag kanske blivit isdansös som jag drömde om…

Det var inte meningen att vi skulle gå hela varvet runt sjön men vi kunde bara inte låta bli. Detta trots att femtonåringen, som var den som ville dit, hade köpt alldeles fel skor. Han är ju i den åldern då man hellre dör än visar sig i ordentliga kängor som håller för kalla väder och blöta marker. Därför blev han snabbt kall om tassarna.

Fast han kastade stenen…eller egentligen en bit is som var det enda han hittade. Blev nog lite besviken för ljudet var inte så där som han tänkt.

Men kanske gjorde det inte så mycket. Vi njöt av en gnutta snö på ett ställe. Olikfärgade lavar på ett annat.  Och jag, jag älskar de där promenaderna i kylan som biter kinderna röda och ger mig gratis rouge. Fantastiskt skönt!

Det tog oss circa en timme att komma runt sjön Tovel som fram till 60-talet blev röd varje sommar. Man tror att det beror på en alg, som sen försvunnit.

När vi två dagar senare kom tillbaka till Rom fanns det is lite här och var här med.

Sannerligen om det inte är isens tid.

Och så jag då som mannen på grund av mina fötter kallar för Elektrolux.

Klart att jag gillar is.