Hinner precis lovorda isen då regnet börjar vräka ner här i Rom.

Det bara regnar och regnar när jag stegar in genom porten till mitt yogaplace, hälsar på den indiske portvakten som säger; ” gå försiktigt!”. Jag skrattar till lite, ler mot honom och tänker ” jamen, visst!”, kanske lite ironisk. Fast det går bra upp för tre våningars blöta stentrappa. Det är efteråt som det inte går fullt så bra. Som tur är blir det sista trappsteget som får mig på fall. Platt fall. Tur för att då slår jag bara ett ben, får bara lite blåmärken här och där. Jag kan linka därifrån för egen maskin och sen till bussen.

Jag hann precis att tänka mig ett inlägg där jag förklarar för alla att detta är mitt år. Så det så!

Då ringer mobilen där jag står på bussen, lite skadad och med ett blött paraply som jag inte riktigt vet var jag ska göra av det. Det är äldsta sonens konstlärare. Om han inte skärper sig kommer han att åka raka vägen ut. Fan fan fan! Och det får man säga när man blir såhär besviken. När man kanar rakt ner i förbannade lögnträsket igen.

Vet inte längre hur jag ska tackla detta.

Och i morgon kommer temperaturen att gå ner under noll.

Ingen bra ide’ alls.

Precis som att hylla isen… Fast vacker är den.