Jag bara älskar auditoriet. Blir sprittande glad när jag kommer dit.

Denna gång var månen nästan full också.

Vi såg Angelo Branduardi i en helt akustisk spelning med vännen Maurizio Fabrizio.

Han inledde med att tala om glädjen som musik är. Om hur vi skulle försöka låta musiken lyfta oss , lite som i meditation.

Precis så.

Han skämtade lite om att vi fick ha tålamod med hans förkärlek för gammalt.

Sen körde de två timmars medeltidsballader och heliga sånger.

Det var konserten ( denna video spelade jag in) med stort K.

Älskar denna vackra sång om en äldre man  som var förälskad i en ung vacker kvinna men nekade henne körsbär från sitt träd då hon sa att hon väntade barn med en ung man. Då böjer sig den högsta ramen ner för att ge henne körsbären.

Fantastiskt vackert. Sagor med musik. Berättelser om avundsjuka, död, kärlek och hat men med den vackraste av musik jag vet. Gitarr.

Fann en ny favorit i den här.

Om ni inte är intresserade av musiken så titta på Angelos fantastiska hår som numera är vitt! Wow bara!

Och som för att spinna vidare på det jag skrev i fredags, om just hår, så hade jag naturligtvis försökt piffa till mitt hår innan jag åkte dit.

Okej framifrån…eller nästan iallafall.

Bakifrån mest rufsigt och suddigt (fotografen är den den är).

Jag lyckades lyfta mig över bråket mellan sönerna som blinkade på våra mobiler och jag försökt avstyra strax innan jag förlorade mig i musiken.

Det är det som räknas.