I Italien går massor av kvinnor till hårfrisör på fredagen. Kanske bara för att få håret tvättat och lagt. En äldre dam på mitt yogaställe har förkunnat att hon inte på något vis i världen missar sin fredagssittning hos frissan. Inte ens för yogans skull.

Jag brukar undvika fredagar och lördagar som pesten de två gånger om året jag lyckats samla så pass mycket mod och tålamod att jag bestämmer mig för att gå dit.

Därför är det av en ren slump jag hamnar i frisörstolen just en fredag. Först när jag sitter där inser jag att det är just fredag. En vän har tipsat om stället; frissorna på marknaden. De har ett litet bås bland alla matbåsen. Kompisen har tipsat för att hon är precis som jag = apsnål mot frisörkategorin. Mannen säger att ingen någonsin kommer att anklaga mig för att ha gjort frisörerna i detta land rika. Och det känns ju bra mitt i alltihop.

Det är smockfullt, men jag behöver bara vänta tio minuter. Tjoho, de är alltså precis så snabba och effektiva som vännen sagt! Bestämmer mig dock snabbt att låta vara med både färgningsexperiment och permanenttankar. Ha ha, när ödet bestämmer åt dig… eller rättare sagt kön som växer efter mig.

Men jag vill bli lite klippt och lite tillfluffad.

Det säger jag till vänliga frissan och hon förstår precis.

Jag går därifrån efter knappt en timme och har ljuvliga lockar som jag alltid önskat mig och som alla säger (fina systerdotterfrissan inkluderad) att jag egentligen har i mitt hår.

De som man måste locka fram… ha ha!

De håller i två dagar. Rekord för mig.

Idag är det fredag igen.

Fast jag ska försöka fixa min skalle själv.

Vi ska på konsert ikväll.

Skulle ju vara tusan att komma dit utan lockar liksom…

Ni får se.

Bilden under är från förra fredagen.

Detta är en helt annan dag.