Så lätt det är att hänga upp sig på detaljer.

Helt fantastiskt enkelt att köra på med; ”om jag hade gjort så istället”, ”jag borde ha…”.

Så sjunker man ner på soffan/stolen/sängen och inser att allt blev bra till slut.

På något magiskt…och kanske en hel del fixande från oss människor…så fick min stora unge det han ville och han är glad.

I ett glitterskimmer går min datornördsunge ut varje eftermiddag med nyinköpta basketbollen för att vara med polare, istället för att slukas av skärmarnas poltergeist.

Hunden mår inte helt bra men det är de vanliga njurstenarna och veterinärerna verkar veta vad de talar om för redan efter en dags antibiotika och byte av mat mår han bättre. Hans besvär blev lite åsidosatta då våren gav oss annat att tänka på.

Så om man nu ser tillbaka…som jag egentligen inte vill, för första halvan av detta år var bara eländesfylld…så går det upp för mig att allt kanske blev bra just därför att vi mitt i alltihop planerade fortsatta livet. Att vi satt där och fantiserade om det vackra när allt såg så svart ut.

Vi lyckades se sådant vi faktiskt kan göra istället för det vi inte kan göra längre.

Smärtan finns ju kvar där inne och bubblar ut ibland.

Men vi går alla vidare och gör dom som inte finns mera lite stoltare (hoppas jag iallafall!).

Och vet ni, bina fortsätter att samla in nektar.

Vi måste bara hjälpa dem att hitta rätt.