Ingen kul torsdag

Skulle vara en ledig dag. Med bara ett inbokat möte på eftermiddagen tillsammans med minsta sonen. Vi har talat om det, mannen och jag där vi satt på onsdagmorgonen framför sonens lärare, att det går framåt, långsamt men framåt. Jag har brutit en regel och fått ihop det så att han ska få hjälp av en människa, som jag litar fullständigt på. Han har rätt till överenskomna förhör, inga improvisationer. Han kan inte tas med hård mur framför sig. Vi är alla rörande överens. Förutom då att jag får i uppgift att vara med honom när han gör läxorna. Stort gapskratt där alltså!!!

Det som händer på torsdagen kullkastar allt. Rör om igen i den redan så kokande grytan. Allt tack vare en utav lärarna som var med på mötet.

Sonen skickar mig meddelande från toan på skolan klockan elva under rasten. Han ber att få slippa mötet. Han får avslag, så klart. Han säger att han struntar i mitt nej och tänker åka till en kompis direkt efter skolan. Jag hänger tvätt i fullständig ilska och oro. Skulle lika gärna kunna ha varit hunden som hamnade på torkstället.

”Klockan två ska du vara hemma” är det sista meddelandet, som han läser men inte svarar på.

Tre minuter över två skriver jag ett meddelande till honom igen. ”Var är du?” Det blir inte ens levererat. Samtal går inte fram. Telefonen är av. Galen av oro tar jag på mig jacka och skor och drar rakt förbi äldsta sonens ”du ska inte oroa dig, han kommer nog nu”. Det biter inte på mig. Övertygad som jag är att han har avstängd telefon för att jag inte ska kunna nå honom. För att han ska kunna åka till sin väninna.  Jag går ner i parken och kommer på att jag ju inte alls vet vilken buss han tar för att åka hem till sin kompis. Stora sonen vet. När jag ändrar riktning och går mot rätt busshållplats ser jag min unge och hans kompis. De säger hej till varandra och min son går upp mot vårt hem.

Hemma får jag veta vad som hänt. När han kommer tillbaka in i klassrummet från toaletten ramlar hans avstängda telefon ur byxfickan och ner på golvet. Läraren tar den och skriker att han kommer att bli avstängd. Att mobilen var på och att vi föräldrar kan hämta den dagen därpå, hos vicerektorn klockan 14. Allt detta skriver hon i registret så att alla kan läsa det på digital väg.

När min son ändå är igång berättar han hur matte-/naturvetenskapsläraren haft ett improviserat förhör med honom som resulterat i sämsta möjliga betyg ( ja, här sätter man betyg på om du har material med dig eller inte också…mina söner är helt lost där!).

Vaddå tagit min sons mobil med mitt simkort i? Min son är minderårig och därför är det i mitt namn. Vaddå mobilen var på? När jag skickade meddelande gick det ju inte ens fram…

Vi åker iväg på mötet. Det är givande fast min son säger tvärtemot. Han hör inte ens själv hur mycket han pratar. Saker av stort värde kommer ur honom. Det säger personen som jag litar på Hans öron tar in det. Men inte tonårsskallen.

På kvällen gör stora sonen ett test och skickar iväg ett meddelande till sin brors telefon. Det går fram. Någon försöker ta sig in i telefonen. Detta är emot privacy-lagen. Hela denna story är emot vår familjeprivacy. Min son må vara en buse, men detta är ingen värdig behandling ens av en tjuv. Man gör inte så här bara. Oavsett om det är lagligt eller ej.

Både jag och mannen förbereder oss och dokumenterar oss inför ”dejten” med vicerektorn idag. Jag har avbokat min yoga (igen) fast det kanske är okej, nackspärren sätter in med nya tag (antar att det är nervöst betingat).

Klockan två idag ska jag till italienska bajskorvsskolan. IGEN!

En reaktion på ”Ingen kul torsdag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s